Jag är rädd att jag har börjat ifrågasätta saker igen. Really creeps me out.
Jag vågar inte lita på folk, jag vet inte varför men så känns det. Jag skulle vilja kunna söka I mitt förflutna efter ett svar, men är rädd att riva upp sår. Kanske är svaret att helt enkelt låta bli att söka? Att bara leva i nuet?
 Vad fan vet nuet om mig? Det kan inte bota, inte nu. Jag vill att det förgångna ska våga visa sig och lIndra. Smärtan. Jävla smärta. Jävla människor som inget förstår. Patetiskt. Jag kom precis på att jag är en av de där jävla människorna. Haha.

 Jag börjar tro att jag gillar att såra folk. Troligen för att jag gillar den där "jag är bättre än du "- känslan. Seriöst. Den gör mig stark och jag får en känsla av att vara oövervinnelig. Vad fan ska man med droger och alkohol till när man kan få ett rus av att se ner på folk, va? Haha.

Jag har länge tyckt att ilska är en skön känsla. Jag är ledsen att vissa har blivit offer för mina barnsligheter, mitt lekande med ilskan.
Egentligen finns det bara en person som jag litar på. Och jag vet själv att det inte funkar i längden, eftersom det inte är en sån vän. Not for real. Imaginary friends, moha.

 Borde jag skriva fem sanningar om mig själv? Va fan - vad har jag att förlora?

1. Jag tycker att mörker är vackert för att man kan blunda för allt utan att missa något.
2. Jag har väldigt lätt för att bli avundsjuk och förbannad.
3. Jag vågar inte lita på någon och är rädd för människor jag står väldigt nära.
4. Jag är olyckligt kär. (Hata.)
5. Jag känner mig ensam och testar människor genom att såra dem.

Ja, så är det. Sanningen om mig.
Jag förväntar mig inte att någon ska bry sig mer om mig, jag vill bara få det sagt.
Och jag VILL vara förbannad. Det är en sån härlig känsla.

((I regret nothing.))