Jag kikar in här igen.
Snart ett år sedan jag flyttade bloggen. Flyttade men stannade kvar.
Den andra bloggen är numer lösenordsskyddad. För att jag ska kunna få lite privatliv.

Vad fan är det jag säger? Alla mina känslor har jag lagt ut på internet, nu finns dom där.
Går inte att radera.

Jag är inte längre lika ledsen. Inte längre arg på allt och alla.
Jag har det ganska bra, tror jag det kallas.

Mest tack vare vissa personer.
Gabbi som förlät.
Becca som alltid är där.
Patrik som får mig att le.
Och andra personer också, såklart. Många bäckar små blir en stor å, eller hur var det?

Jag läste något i ett av mina tidigare inlägg om att skjuta sig i foten.
Att lämna ute namn är tydligen att skjuta sig i foten, eftersom folk kan missförstå.
Sköt jag mig just i foten? Jag vet inte.

Men det gör inte så mycket.
Kanske bra med lite förändring.

Japp, det tog inte lång tid att flytta bloggen.
Inte tar det lång tid att klicka sig dit heller. Prova vetja:

http://isabellicious.blogg.se/isabell/?tmp=22214223

Ses på andra bloggen!

Ibland funderar jag allvarligt på att ta bort den här bloggen. Jag kanske skulle använda min andra blogg istället?
Skapa en ny blogg på den?
Jag känner att jag inte riktigt hinner med två bloggar på olika konton.

Det är jobbigt.

Jag är så jäkla uppe i bloggdesignerna nu att jag inte orkar fundera på en massa saker att skriva ner här.
Kanske är bra det, i och för sig. Så att jag inte tänker för mycket.

Tänka kan ju inte vara bra i för stora doser.

Andas in, andas ut.

GAAH! Jag vet inte vet hur jag ska kunna ändra allt jag känner till ord på den där lilla skärmen.
Allt är väldigt rörigt.

En vän har jag inte pratat med på ett tag nu - och nä, den personens namn börjar inte på G och rimmar på umbrella.
Jag är förbannad för att det är lättare då, att glömma. Att inte hoppas.
Jag hatar att jag skriver det här, det känns väldigt patetiskt. Vill inte att någon ska kunna se ner på mig.
Även fast jag vet att det finns dom som gör det.

Så fucking annoying alltihopa.
Jag vill prata med dig. Men jag pallar inte. Jag är rädd för att inte våga slänga ur mig alltihopa.
Du fattar inte hur arg jag är allra längst inne. Knappt jag heller.
Jag vet verkligen inte om jag vill slå dig eller krama dig.
Jag har kanske bara inbillat mig alltihopa.

Men det är sant att det verkar lättare när man är arg på något. Den där fucking makten igen.
Även fast jag vet hur liten du är vill jag bara ignorera dig, för att du ska märka att jag inte alltid orkar vänta på dig.
För att du ska se mig.

---

Sen såg jag en liten person idag och märkte att denna person verkligen förändrats. En hel del.
Jag insåg att jag inte passar i den personens värld längre.
Jag är bara en pusselbit, en udda pusselbit med en del av ett hus på.
Ditt pussel består av pusselbitar med blommor.
Jag hör inte dit.

Det spelar ingen roll om det var förra veckan jag vågade gå fram till dig och säga att vi måste prata.
Vi måste inte prata. Jag vill prata. Om du vill? Jag har ingen aning.
Du behöver inte mig. Du klarar dig bra utan en liten pusselbit med ett fönster med blå gardiner på.

En annan sak som faktiskt inte spelar någon roll är ifall vi kan få det att funka eller inte.
Jag vill inte att det ska sluta så här. Då dör jag av skam och skuldkänslor.

Jag vill inte dö.

Det känns som att det var väääldigt länge sen jag skrev här, och det kan bero på att jag har fullt upp med min andra blogg... Jag gör en massa bloggdesigner åt folk, och det är så kul att jag inte riktigt vet hur jag ska hinna med att uppdatera den här bloggen också.

...

Idag har jag i alla fall kört lite bil. Mamma har köpt ett sånt där "övningskörar-spel" eller vad man nu ska kalla det, och jag har testat det lite grann. Kan ganska mycket mer om bilar nu måste jag säga.

Så tyckte pappa att jag skulle köra lite på gården..! Lite läskigt.

Jag lärde mig starta bilen, backa... Och krockade inte en enda gång! Jättekul var det.
Jag kände mig så jäkla duktig när jag körde omkring här utanför, jag visste inte att lilla jag kunde sånt där som har med bilar att göra... Men jag bevisade visst för mig själv att jag visst kan.

Och jag kan knappt vänta tills jag får köra igen...

Mhm jag sitter i skolan och börjar inte förrän om typ en och en halv timme.
Jag hatar att behöva åka in tidigt på en dag man börjar sent. Dumma bussar som inte vill jobba med mig riktigt.
Jag älskar mitt hus, men önskar ibland, faktiskt ganska ofta, att det låg någon annanstans.
Närmare resten av världen typ. I Film skulle jag överleva.

Är hemma idag, inte för att jag är sjuk utan för att jag fick arbeta hemma.
Hittade på mina gamla dagböcker och en del saker var verkligen lika konstiga som... jag var i den åldern.
Stod det inte på knappt förståelig engelska hade jag ritat bilder av vad jag gjort under dagen, och de var inte heller helt lätta att förstå sig på.

Jag har verkligen ändrat uppfattning om vad som är viktigt. Under tiden jag skrev de där dagböckerna (6:an, 7:an) var det lek varje dag. Man var kär i nästan alla killar och man skulle ha presenter jämt, jämt. Då var det helt naturligt, men nu känns det bara väldigt långt borta.

Vid vilken tidpunkt började man förändras till något annat än ett barn? Till något jäkla mellanting mellan barn och halvt vuxen? Jag märkte ingenting, jag minns inte när allt det där blev konstigt och fick flytta på sig för andra "viktiga" saker.

Vem bestämmer vad som är viktigt?

Jag vill vara barn igen. Slippa tänka så mycket, bara leva som man gjorde då. Man var arg på någon i tio minuter, sen var allt bra igen. Nu tar det flera månader.

När slutade man vara barn?

Åh vad jag kan älska vissa personers musikspelare i en del bloggar.
Eftersom jag ledsnar på musik så fort (kan ju ha lite att göra med att jag spelar sönder en artist totalt under en vecka för att sedan hitta något nytt), är jag alltid på jakt efter något annat att lyssna på.
Har hittat en  härlig version av I Will Survive t.ex., som jag blev riktigt glad av att lyssna på. Det ska tydligen vara störande med musik medan man läser bloggar, men det förstår jag inte riktigt.

Är det någon musik som jag absolut inte tål (dansband, discomusik etc.), är det ju bara att klicka på stoppknappen.
Har folk verkligen blivit så lata? Det är väl för sjutton bara 10 centimeters avstånd till den där lilla knappen med stopptecknet på. Jag lider i alla fall inte av det.

Nu har jag nya musikinfluenser att inspireras av nästa gång jag inte vet vad jag ska lyssna på.
Helt fantastiskt vad jag kan vara lätt att roa ibland. En liten musikspelare kan just ha gjort min dag ännu bättre.

Den här veckan har verkligen varit totalsnurrig hittills. En sjuhelvetes blandning av bra och mindre bra saker.
Den har varit... uppfriskande. Något nytt, som inte påminner om någon annan vecka.
Jag vet inte varför den har blivit som den är, men jag gillar det. Att vakna på morgonen och inte veta vad som händer.

I måndags överraskade jag mig själv på ett positivt sätt genom att vara modigare än jag trodde jag var.

Igår sov jag på bussen och vaknade inte förrän busschaffören sa åt mig att gå av. Det vill jag inte uppleva igen, men nu behöver jag i alla fall inte undra hur det skulle varit att fortfarande sova när alla andra går av.
Sen visade S bilder på små söta hamsterungar, och jag vill ha en liten sådan att ta hand om. Jag saknar Marwin och att känna att någon, om så bara en liten kanin eller hamster, verkligen behöver mig.
Idag var det tänkt att jag skulle följa med S hem, men det funkade inte riktigt så jag åkte helt enkelt hem istället. Ska åka dit någon annan dag och kolla på hamstrarna.
Sen blev jag överraskad på ett mindre positivt och mer negativt sätt när jag upptäckte att jag råkat boka två kurser på samma dag och tid. Mindre lyckat, men det fixar vi på ett eller annat sätt.

Och imorgon... Vem vet vad som händer imorgon? Det gör inte jag.
Och jag älskar det.

Fatta vad länge jag drömt om detta. Flera nätter har jag levt livet jag velat leva, och nu har jag tagit ett steg som kan hjälpa mig komma lite närmre det livet.

Jag är så otroligt glad idag.

Jag har inte funderat på att vara nedstämd på något sätt. Allt har verkligen fungerat otroligt bra för mig idag.
Det var länge sedan jag hade en så bra dag. Jag hoppas det blir flera.

...

'cause I did just what I wanted to
I did what I've been thinking
for what started to feel like years
yeah I did what my heart told me to do
this dream kept me from sinking
it's like I don't have any fears

wanna make this something real?

Jag vaknade just och insåg att jag sovit.
Vill bara påpeka att jag i princip aldrig brukar sova såhär mitt på dagen, men idag var ett undantag. Nu har jag i alla fall inte lika ont i magen längre, det är skönt.
Har spelat Hans Zimmers Tennessee konstant, den som spelas i Pearl Harbor, och är förvånad över att jag inte lessnat på den redan.

Jag är verkligen en sucker för soundtrack.

Inte kom jag in på min blogg först heller, väldigt läskigt var det. Jag trodde att det var fel på själva sidan, eller att någon hackat sig in på min blogg (nu när jag tänker efter vore det väl egentligen ganska konstigt om någon skulle få för sig att göra det). Sedan insåg jag att jag inte lyckats logga in för att jag hade caps lock i.
Lyckat.

Det verkar inte bli samma sorts inlägg idag som dem jag brukar skriva.
Fucking mens.

Har sådan där en-gång-i-månaden-jätteont-i-magen-sak, och mår illa. Vet inte om det är på grund av mensen eller för att jag åt en massa tårta nyss, men jobbigt är det.
Ändå har jag inte direkt stora problem med mensvärk, det finns ju de som har det så mycket värre under en sådan här period, men jag tycker det är hemskt irriterande ändå.

Värktabett, kudde på magen. Typisk rutin för mig.

Tittar på Pearl Harbor.
Jag hatar verkligen den filmen. Hatar den för att den är så bra.
För att den fortfarande kan få mig att börja gråta.

Jag trodde att jag inte skulle fälla tårar den här gången, men jag hade fel.
Jag antar att det är mycket känslor som behöver komma ut.

Att gråta kan få en att känna sig väldigt ren efteråt. Eller tom.
Alla känslor bara försvinner, man blir helt nollställd. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Jag borde egentligen inte se sådana här filmer. Jag blir helt knäpp efteråt.
Överanalyserar varenda scen, letar efter någon slags symbolik. Tror att det ska ge mig svar.
Det blir inte alltid så. Jag blir bara ännu mer förvirrad.

Filmer har nog lite den effekten.

Jag har så otroligt tråkigt just nu. Sitter och kollar runt på en massa bloggar, bara för att ha något att göra.
Har läst en persons blogg, en person som jag egentligen inte tycker om, och har kommit fram till att hon verkligen kan skriva kloka saker om hon bara vill.
Egentligen skulle jag vilja skriva en kommentar och berätta det, men jag är nog för stolt för det. Jag har liksom sett ner på henne under en längre tid, trott att hon varit på ett specifikt sätt. Nu måste jag erkänna att hon är människa hon också, lika mycket som jag.

Man har sina ups and downs, upp- och nedgångar; vissa märks direkt medan andra bara kanske bara skymtar bakom en skickligt gjord fasad.
Jag är nästan totalt nollställd just nu, det spritter i hela kroppen och jag vill bara göra något totalt oväntat. Sätta mig på gräsmattan som täcks av dagg. Gå en promenad mitt i natten.
Dessvärre är jag för trött för det, och jag kan ändå inte lämna datorn, inte riktigt än i alla fall.

För jag väntar. Jag är trött, men ändå inte. Jag skulle kunna sitta här hela natten, bara för att bli glad eller ledsen när detta sedan händer. Jag är så jäkla otålig att jag nästan spricker.

Ännu en bra låt som verkligen förtjänar all uppmärksamhet den kan få.
Jag älskar den. Den förklarar så mycket av det jag inte kan sätta ord på.

Shattersphere - Faithless

I'd search the world to find the key to my head
To understand the reasons why I can't be
Alone for a moment without regretting every word
That has jumped off my tongue, confusing every one

My arms can't hold back the loneliness
I've felt since I lost sight
My arms can't hold back what my hands
Have already deceived

Already deceived

So much is different
So much has changed
So many reasons why I don't want to see my face
Somebody bind my hands and make me understand...

I try to remember just what happened on that night
The things I did, the things I said, it never ends
It's like this face that lay beside me just won't leave
it stays right by my side and never goes away

I don't want to understand....

Som vanligt har mitt humör växlat en del sen de förra inläggen, och nu är jag mer positiv igen.
Saker tar tid, det måste de få göra. Ibland fastnar man bara i något och har bara det framför ögonen. Sedan sover man på saken och vaknar med ett helt annat perspektiv på problemet.

Jag har gjort så lite från och till nu, och har nog stängt in mig lite mer än jag egentligen velat.
Men man behöver det ibland, att vara isolerad.

Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness

Jag har ju bestämt att reda ut det. Jag vill.
Samtidigt är jag så rädd att glömma någonting som jag vill prata om. Tänk om scenariot upprepas?
Shit. Jag är nog lite av en fegis.

Men en fegis som vill att allt ska bli rätt.

För jag hittade en bok med en sida där det stod om ensamhet.

Och jag fattade precis allting. Det kändes som att den var skriven för mig, den där lilla sidan.
Jag måste köpa den.

Det blir många inlägg idag, jag vet. Jag har väl inget bättre för mig, antar jag.

Jag tror att jag är mitt inuti en riktig depperiod.
En tornado sveper över mitt liv och kastar omkull allt som finns däri. Jag bygger upp det igen, bara för att se det bli förstört när tornadon vänder och kommer tillbaka. Varje gång det händer, har tornadon uppnått en lite högre vindstyrka, och det tar ännu längre tid att återuppbygga allt.
Så känns det.

Jag känner mig ensam och svag. Mycket jag trott alltid kommer finnas vid min sida, har försvunnit på ett eller annat sätt.
Jag är arg och förvirrad. Arg för att jag är förvirrad. Förvirrad för att jag är arg.
Allt känns bara fel.

Jag hatar att vara deppig. Man vinner inget på det.
Gråter man känns det bättre efteråt. Likadant om man är arg på någon och berättar det för den personen.
Men att vara deprimerad löser verkligen ingenting.
Man fastnar i det som ett spindelnät och kan inte skaka av sig det. Deppigheten gräver sig bara djupare och djupare tills man förvandlats till ett litet trassligt garnnystan. Sedan är det bara att vänta på att någon ska börja reda ut trådarna, så att man ska kunna börja om med sitt liv.

Förr brukade jag kunna dölja den för mig själv, deppigheten. Jag kunde le som om jag inte ville göra annat, och på så sätt glömma att jag någonsin velat bryta ihop i tårar.
Jag tycks inte kunna göra det längre.

Jag känner inte att jag kan lita på någon, jag vill inte. Vågar inte.
Låtsas att allt är bra när allt jag egentligen behöver är en famn att gråta ut i. Gråta bort alla problem och glömma dem.
Jag vill verka stark, men jag orkar inte alltid.

Jag vill veta varför jag känner som jag gör, för att hitta en medicin som botar och helar mig.
Jag vill veta varför jag har så svårt att glömma, och bara leva. Jag letar efter något som ska göra mig glad, men jag hittar det inte.
Tills vidare fortsätter jag skådespeleriet för alla som vill se på. Låtsas kan jag i alla fall.