Japp, det tog inte lång tid att flytta bloggen.
Inte tar det lång tid att klicka sig dit heller. Prova vetja:

http://isabellicious.blogg.se/isabell/?tmp=22214223

Ses på andra bloggen!

Näe, jag flyttar denna bloggen till annan adress tror jag. Så har jag liksom alla bloggar på samma, det känns bättre.
Snart, snart flyttas den. Snart, snart.

Det här är snarare en deppblogg än något jag skriver i när jag är glad. Jag har haft fullt upp med den andra bloggen, och hinner därför inte fundera så mycket.
Det är skönt, och jag är glad att jag startade en till.

Japp, soon soon flyttas den. Skulle kunna flytta den nu i och för sig. Äh va fan, jag gör det.
Lägger ut en länk på min andra blogg när den är flyttad och klar: http://isabellicious.blogg.se.

See ya there!

Ibland funderar jag allvarligt på att ta bort den här bloggen. Jag kanske skulle använda min andra blogg istället?
Skapa en ny blogg på den?
Jag känner att jag inte riktigt hinner med två bloggar på olika konton.

Det är jobbigt.

Jag är så jäkla uppe i bloggdesignerna nu att jag inte orkar fundera på en massa saker att skriva ner här.
Kanske är bra det, i och för sig. Så att jag inte tänker för mycket.

Tänka kan ju inte vara bra i för stora doser.

Andas in, andas ut.

GAAH! Jag vet inte vet hur jag ska kunna ändra allt jag känner till ord på den där lilla skärmen.
Allt är väldigt rörigt.

En vän har jag inte pratat med på ett tag nu - och nä, den personens namn börjar inte på G och rimmar på umbrella.
Jag är förbannad för att det är lättare då, att glömma. Att inte hoppas.
Jag hatar att jag skriver det här, det känns väldigt patetiskt. Vill inte att någon ska kunna se ner på mig.
Även fast jag vet att det finns dom som gör det.

Så fucking annoying alltihopa.
Jag vill prata med dig. Men jag pallar inte. Jag är rädd för att inte våga slänga ur mig alltihopa.
Du fattar inte hur arg jag är allra längst inne. Knappt jag heller.
Jag vet verkligen inte om jag vill slå dig eller krama dig.
Jag har kanske bara inbillat mig alltihopa.

Men det är sant att det verkar lättare när man är arg på något. Den där fucking makten igen.
Även fast jag vet hur liten du är vill jag bara ignorera dig, för att du ska märka att jag inte alltid orkar vänta på dig.
För att du ska se mig.

---

Sen såg jag en liten person idag och märkte att denna person verkligen förändrats. En hel del.
Jag insåg att jag inte passar i den personens värld längre.
Jag är bara en pusselbit, en udda pusselbit med en del av ett hus på.
Ditt pussel består av pusselbitar med blommor.
Jag hör inte dit.

Det spelar ingen roll om det var förra veckan jag vågade gå fram till dig och säga att vi måste prata.
Vi måste inte prata. Jag vill prata. Om du vill? Jag har ingen aning.
Du behöver inte mig. Du klarar dig bra utan en liten pusselbit med ett fönster med blå gardiner på.

En annan sak som faktiskt inte spelar någon roll är ifall vi kan få det att funka eller inte.
Jag vill inte att det ska sluta så här. Då dör jag av skam och skuldkänslor.

Jag vill inte dö.

Det känns som att det var väääldigt länge sen jag skrev här, och det kan bero på att jag har fullt upp med min andra blogg... Jag gör en massa bloggdesigner åt folk, och det är så kul att jag inte riktigt vet hur jag ska hinna med att uppdatera den här bloggen också.

...

Idag har jag i alla fall kört lite bil. Mamma har köpt ett sånt där "övningskörar-spel" eller vad man nu ska kalla det, och jag har testat det lite grann. Kan ganska mycket mer om bilar nu måste jag säga.

Så tyckte pappa att jag skulle köra lite på gården..! Lite läskigt.

Jag lärde mig starta bilen, backa... Och krockade inte en enda gång! Jättekul var det.
Jag kände mig så jäkla duktig när jag körde omkring här utanför, jag visste inte att lilla jag kunde sånt där som har med bilar att göra... Men jag bevisade visst för mig själv att jag visst kan.

Och jag kan knappt vänta tills jag får köra igen...

Mhm jag sitter i skolan och börjar inte förrän om typ en och en halv timme.
Jag hatar att behöva åka in tidigt på en dag man börjar sent. Dumma bussar som inte vill jobba med mig riktigt.
Jag älskar mitt hus, men önskar ibland, faktiskt ganska ofta, att det låg någon annanstans.
Närmare resten av världen typ. I Film skulle jag överleva.

Är hemma idag, inte för att jag är sjuk utan för att jag fick arbeta hemma.
Hittade på mina gamla dagböcker och en del saker var verkligen lika konstiga som... jag var i den åldern.
Stod det inte på knappt förståelig engelska hade jag ritat bilder av vad jag gjort under dagen, och de var inte heller helt lätta att förstå sig på.

Jag har verkligen ändrat uppfattning om vad som är viktigt. Under tiden jag skrev de där dagböckerna (6:an, 7:an) var det lek varje dag. Man var kär i nästan alla killar och man skulle ha presenter jämt, jämt. Då var det helt naturligt, men nu känns det bara väldigt långt borta.

Vid vilken tidpunkt började man förändras till något annat än ett barn? Till något jäkla mellanting mellan barn och halvt vuxen? Jag märkte ingenting, jag minns inte när allt det där blev konstigt och fick flytta på sig för andra "viktiga" saker.

Vem bestämmer vad som är viktigt?

Jag vill vara barn igen. Slippa tänka så mycket, bara leva som man gjorde då. Man var arg på någon i tio minuter, sen var allt bra igen. Nu tar det flera månader.

När slutade man vara barn?

Åh vad jag kan älska vissa personers musikspelare i en del bloggar.
Eftersom jag ledsnar på musik så fort (kan ju ha lite att göra med att jag spelar sönder en artist totalt under en vecka för att sedan hitta något nytt), är jag alltid på jakt efter något annat att lyssna på.
Har hittat en  härlig version av I Will Survive t.ex., som jag blev riktigt glad av att lyssna på. Det ska tydligen vara störande med musik medan man läser bloggar, men det förstår jag inte riktigt.

Är det någon musik som jag absolut inte tål (dansband, discomusik etc.), är det ju bara att klicka på stoppknappen.
Har folk verkligen blivit så lata? Det är väl för sjutton bara 10 centimeters avstånd till den där lilla knappen med stopptecknet på. Jag lider i alla fall inte av det.

Nu har jag nya musikinfluenser att inspireras av nästa gång jag inte vet vad jag ska lyssna på.
Helt fantastiskt vad jag kan vara lätt att roa ibland. En liten musikspelare kan just ha gjort min dag ännu bättre.

Den här veckan har verkligen varit totalsnurrig hittills. En sjuhelvetes blandning av bra och mindre bra saker.
Den har varit... uppfriskande. Något nytt, som inte påminner om någon annan vecka.
Jag vet inte varför den har blivit som den är, men jag gillar det. Att vakna på morgonen och inte veta vad som händer.

I måndags överraskade jag mig själv på ett positivt sätt genom att vara modigare än jag trodde jag var.

Igår sov jag på bussen och vaknade inte förrän busschaffören sa åt mig att gå av. Det vill jag inte uppleva igen, men nu behöver jag i alla fall inte undra hur det skulle varit att fortfarande sova när alla andra går av.
Sen visade S bilder på små söta hamsterungar, och jag vill ha en liten sådan att ta hand om. Jag saknar Marwin och att känna att någon, om så bara en liten kanin eller hamster, verkligen behöver mig.
Idag var det tänkt att jag skulle följa med S hem, men det funkade inte riktigt så jag åkte helt enkelt hem istället. Ska åka dit någon annan dag och kolla på hamstrarna.
Sen blev jag överraskad på ett mindre positivt och mer negativt sätt när jag upptäckte att jag råkat boka två kurser på samma dag och tid. Mindre lyckat, men det fixar vi på ett eller annat sätt.

Och imorgon... Vem vet vad som händer imorgon? Det gör inte jag.
Och jag älskar det.

Fatta vad länge jag drömt om detta. Flera nätter har jag levt livet jag velat leva, och nu har jag tagit ett steg som kan hjälpa mig komma lite närmre det livet.

Jag är så otroligt glad idag.

Jag har inte funderat på att vara nedstämd på något sätt. Allt har verkligen fungerat otroligt bra för mig idag.
Det var länge sedan jag hade en så bra dag. Jag hoppas det blir flera.

...

'cause I did just what I wanted to
I did what I've been thinking
for what started to feel like years
yeah I did what my heart told me to do
this dream kept me from sinking
it's like I don't have any fears

wanna make this something real?