28 juli - Jobb, jobb och jobb
Men - måndag har det varit hela dagen, och det kommer det vara ett par timmar till.
Det som gjorde dagen bättre var att L och N också jobbar, och det var riktigt kul att få se dem igen.
Vete sjutton om jag klarat av dagen själv...
Kan inte stanna uppe länge idag eftersom jag måste upp imorn igen, och är faktiskt ganska trött nu. Inte kan jag skylla på värmen heller, för nu är det inte lika varmt.
"Men - Jag klagar inte"
26 juli - Varmt varmt
Har varit och fikat med min familj och min gammelfarmor idag, eftersom hon fyllt år. Hon är så gullig, alltid så positiv. Jag vill bli som henne när jag en dag är gammal.
I morgon ska jag, familjen och ev. farmor och farfar åka till Uppsala. Lite grejer till köket blir det med, eftersom pappa rivit ut själva "köksdelen" i köket. Hoppas jag får tag på tyg då istället, så jag kan sy :) Annars blir jag väl halvt galen.
Och på måndag blir det jobb igen, bara en vecka visserligen, men ändå. Jag måste somna tidigare på kvällarna, men det är svårt... Veckan efter "jobbveckan" ska jag jobba torsdag och fredag också, sen är jag klar :D
Sen är det bara att vänta på lönen i augusti, så ska det minsann köpas trummor XD
23 juli - Trött som fan
Var med R igår, käkade på grillen, "halvbadade" och spelade fotboll. Massa prat blev det med :)
Vid tio åkte hon hem, tyvärr :/ Men kul har jag haft :D Hoppas på torsdag också...
Stannade kvar med P och J till typ midnatt, vilket mamma inte uppskattade >< Skyndade mig hem, MEN - jag körde på något..! Stackars lilla djur :( Vågade inte kolla hur det gick heller, eftersom jag inte var säker på om det var en grävling eller katt. Grävlingar blir tydligen väldigt aggressiva om de skadar sig, så jag var feg och åkte hem...
Nåja, kul har jag i alla fall haft - tack R! Love you lots <3
21 juli - En Ny Början
Varje sommar tänker jag att "det här ska bli det bästa sommarlovet någonsin", men jag tror inte att det har funkat riktigt. I alla fall inte detta år.
Förra året var så otroligt roligt, en massa utflykter med G och R. Den sommaren var ett härlig blandning av bensinlukt i kläderna, glass på grillen och bara allmänt prat i gungorna... Den här sommaren blir inte likadan, men jag ska kämpa.
Jag kan inte skylla på att jag bor långt bort, det går inte. Det är ingen ursäkt helt enkelt. Jag kan om jag vill.
Konstigt vad saker kan förändras på ett år. Jag har upptäckt saker om mig själv, både bra och mindre bra saker.
Jag känner starkare för vissa personer, medan andra nästan faller i glömska. Förändringar på både gott och ont.
Jag har lärt mig vad jag måste ändra på för att bli en bättre person. Dessvärre kommer det nog ta ett bra tag för mig att bli den jag vill bli. Jag har för höga förväntningar, både i livet helt allmänt, och på mig själv.
Jag måste komma ner på jorden igen. Börja om på vissa punkter.
Det kommer att bli svårt, jag vet. Men jag vet att jag måste. Jag kan om jag vill.
Jag klarar det inte ensam, men jag vet att personerna jag behöver finns där.
Tvivlet jag kände är som bortblåst. Nu vill jag bara bevisa saker för mig själv.
I shall overcome - Jag ska segra.
Till G:
Jag lovar att försöka. Jag ska hitta det som inte känns rätt.
Vänta på mig, så kommer jag snart springande.
20 juli
Searching for nothing
Wondering if I'll change
I'm trying everything
But everything still stays the same
I thought if I showed you I could fly
Wouldn't need anyone by my side
I'm running backwards
With broken wings I know I'll die
19 juli 23:02
Jag ska bli allt jag nånsin velat bli. Jag kan, jag vill. Jag SKA.
För jag vågade. Jag vågade. Jag känner kraften. Den här jävla bloggen kan fan dra åt helvete.
Jag blir bara deprimerad av att skriva i den, jag känner mig inte hörd ändå. Jag hatar att skriva i metaforer.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har skrivit så för att jag trodde det skulle hjälpa mig att utvecklas. Jag trodde det skulle ta mig någonstans, verkligen hjälpa mig.
Jag hade fel, och jag tänker fan börja om. Jag trodde att det skulle göra mig speciell, annorlunda - men det gör det inte. Jag satte verkligen ribban för högt. Jag kom inte över. Men nu jävlar.
Från och med nu ska jag inte skriva på det här sättet längre. Jag ska skriva om vad jag gjort under dagen. Inte bli deprimerad. FAN TA DEJ BLOGGJÄVEL. Fan ta orden jag skrivit.
NU börjar jag om. Här är mitt första riktiga inlägg:
Idag har jag varit i Gävle med familjen och moster + hennes man. Vi kollade på den där jättestora båten som tydligen åkt jorden runt (eller i alla fall nästan), och åt massa mat.
Ville inte följa med först, men sen sa mamma att i Gävle, där kan man minsann köpa tyg...
Så jag följde med. Något tyg blev det inte, varken till bikini eller babyset.
- Äh, va fan, tänkte jag. Jag tar det sen.
Kul har jag i alla fall haft!
19 juli
Jag visste inte att ett tecken kunde göra en så... glad.
Få mig att känna mig så... levande.
Pånyttfödd.
Hoppfull.
Jag slutade hoppas. Tänkte "Jag orkar inte bry mig längre. Det får gå som det går."
Men så fick jag en kommentar. Ett meddelande.
Ett tecken.
Jag vill egentligen säga detta öga mot öga.
Vågar inte.
Blogg mot öga kanske duger denna gång?
Sen ska jag ta tag i det här.
Nej.
Nu.
16 juli
Varför jag får den där känslan i magen, och hjärtat slår några extra slag.
Jag tänker "Hoppas inte för mycket, du blir bara besviken".
Och PANG - så har man en ny känsla i maggropen.
Hoppet har blivit till besvikelse.
Guld blir till sand.
Måste man hoppas för att överleva?
Måste man tro på något, för att orka bli besviken senare?
För att orka slå ett nytt slag med tärningen, för att se vilken siffra man får denna gång?
Kanske måste man berätta för världen vad man hoppas på.
Kanske är det lösningen till att slippa besvikelser.
Slippa sand i skorna.
Jag vill inte sluta hoppas.
Jag vill bara slippa bli besviken.
Måste jag då berätta mina hemligheter för världen?
Berätta vad jag hoppas på, vad jag vill ska ske?
Å andra sidan, vore det kanske en ännu större besvikelse senare.
Om mina önskningar inte slår in.
Att hoppas är bara ännu en dröm.
13 juli
Tvivel. Dessa jävla tvivel får än en gång lite för mycket utrymme i min blogg.
Hur mycket jag än hatar dem kan jag dessvärre inte ignorera dem.
Jag kan inte blunda för allt jag inte känner mig helt säker på.
Är varken döv eller blind.
Hur jobbigt det än är verkar jag vara stum inför dem. De där tvivlen igen.
Jag tvivlar till och med på tvivel.
På allt jag gör och tänker.
Jag vill bara leva. Leva.
Verkar som att jag nästan glömt hur man gör.
Varför man gör det.
Jag är säker på att jag måste rätta till detta med min bästa vän.
Jag klarar det inte längre.
Gabriella.
Så jävla fint det namnet är.
Jag har inte skrivit det på länge. Har bara ignorerat namnet.
Det går inte längre.
Jag vill inte ta den lätta vägen. Vill få kämpa.
Den viljan har visst bara krånglat till saker ytterligare, om jag inte har fel.
Jag måste öppna mina ögon. Lyssna ordentligt.
Kan vi få det att fungera då?
Jag behöver dig.
12 juli
Vid vilken punkt måste man förlåta? Vet man?
Jag vet inte, eftersom jag snarare är den som blir förlåten.
Jag vet inte alls hur jag ska göra.
Vissa människor mår man bättre av att inte träffa, och andra behöver man för att inte gå under.
Jag vet det nu.
Jag vet att jag saknar en person otroligt mycket, men inte riktigt vill erkänna det.
Är det bästa att erkänna eller förneka i det fallet?
Jag vill nog bara vara stark. Känna mig... som någon som inte behöver folk för att överleva.
Jag vill kunna säga att jag är en ensamvarg. Men det är jag inte.
Har aldrig varit. Kommer aldrig vara.
Någonsin.
Så därför håller jag ut ett tag till.
För att smaka på livet som ensamvarg. Eller bara en skugga av det.
8 juli
Det här jävla sättet att gå runt saker gör mig galen.
Att inte säga saker måste väl vara ett alternativ till att ljuga?
Problemet med bloggar är att man så ofta missuppfattar saker man läser, just för att namn m.m. utelämnas.
Det är som att planera att döda någon, och sedan skjuter man sig själv i benet.
Jag hatar att vara feg. Jag anklagar andra för saker, fastän jag själv är skyldig.
Gång på gång skjuter jag mig i benet.
Varje gång tänker jag att jag inte ska göra samma misstag igen.
I tell myself not to pull the trigger.
Jag har gjort det igen. Jag gör det nu. Samma misstag.
Jag har skrivit ett helt jävla inlägg om något som knappast någon förstår.
Förstår ens jag? Jag är inte säker.
Jag klagar helt enkelt på att andra inte skriver så att man förstår vem eller vad det handlar om.
Och gör precis likadant själv.
Vad ska det handla om?
Jag antar att det jag försöker säga, är att jag...
Nej, jag vet inte.
Jag har dribblat bort mig själv igen.
7 juli
Väntan. Längtan.
Drömmar.
Vad är drömmar?
Hur stor ska min längtan vara efter något för att jag ska få kalla det en dröm?
Drömmar som man har när man sover.
Är det dem man vill uppnå?
Drömmer man om saker för att man längtar efter dem?
Jag måste få veta.
Jag måste få veta om de drömmar jag haft är sådant jag vill uppnå.
Om det är möjligt att uppnå dem.
Om jag inte får uppleva det jag länge drömt om och längtat efter, vill jag inte längre bli lurad.
Jag vill sluta drömma om det. Sluta längta.
Kanske är drömmar bara en illusion, något som bara vill retas.
6 juli
Verkligen en bra film.
Jag älskar musiken, sättet man har gjort om den på.
Den passar alla händelser så bra.
Jag fastnade för ett specifikt uttryck.
The show must go on.
Kan inte säga om det är bra eller dåligt, det är en blandning av båda.
Man kan inte stanna i det förflutna och samtidigt försöka vara en del av nuet.
Man måste gå vidare.
Showen får inte dö.
Jag har svårt att tolka uttrycket.
Betyder det att man ska fokusera på det positiva i livet?
Eller att man bara ska låtsas att allt är bra?
Kanske ska det tolkas på fler sätt.
Vad vet jag?
Moulin Rouge har berört mig, men jag orkar inte skriva någon lång recension.
Jag antar att jag inte är den typen av människa...
Musiken i eftertexterna är dock helt fantastisk.
Någon som vet vad den heter?
Jag älskar den och vill höra den i mina hörlurar så snart som möjligt.
Kanske kan den hjälpa mig att fokusera på det positiva.
Eller bli en bättre skådespelerska.
The show must go on.
4 juli
Jag är glad.
Det känns som att det var länge sedan.
Jag måste verkligen känna på ordet. Vrider och vänder på det, smakar på det.
Glad.
Upprepar det så många gånger att ordet till slut verkar vara ologiskt.
Glad.
Jag som trodde att jag skulle klara av sommaren utan dessa åkturer.
Vad fel man kan ha.
Jag hade velat åka ut idag igen, träffa fler gamla klasskamrater.
Men jag skulle kanske inte orkat med all glädje på en gång?
Det blev sent, jag vet. Men vad gör det?
Är man lycklig så bryr man sig inte. Man glömmer bort tid och allt som kan liknas vid den.
Man bara är.
Jag ville inte att det skulle ta slut.
Jag ville bara sitta där och gunga mig snurrig, prata mig trött.
Allt var som det skulle.
Pusselbiten jag så länge letat efter låg framför mig, skrek "Det är mig du saknar!".
Jag omfamnade den, placerade den på den kala fläcken.
Den passade. Allt var som det skulle vara.
Den fina kvällen är numer ett minne.
Men ett kärt sådant. Ett som jag vill krama om, aldrig släppa taget om.
Jag ska förvara det i min lilla ask.
Försiktigt ska jag lägga det däri, och lika försiktigt låsa asken.
Aldrig glömma.
1 juli
Kastar en blick på skärmen. Nervositet.
Känner hur hjärtslagen ökar i hastighet, hur jag får en känsla av att jag kvävs.Vågar jag?
Tårar som trängs bakom ögonlocken.
Jag tappar kontrollen över mig själv.
Tårarna. Väller. Fram.Orkar jag gråta?
Vara ledsen?
Nej.
Fokusera.
Stryker bort en tår som stannat upp under ögat.
Bort, bort.
Jag får inte. Jag är stark.
Kan inte ömka mig själv, när så många andra blivit sårade.
Jag är jämt i centrum. Tycker om det.
Men ska inte längre.Får jag vara ledsen?Nej.
Får jag gråta?
Vågar jag vara ledsen?
Gråta?
Visa mig sårbar?
