Jag vaknade just och insåg att jag sovit.
Vill bara påpeka att jag i princip aldrig brukar sova såhär mitt på dagen, men idag var ett undantag. Nu har jag i alla fall inte lika ont i magen längre, det är skönt.
Har spelat Hans Zimmers Tennessee konstant, den som spelas i Pearl Harbor, och är förvånad över att jag inte lessnat på den redan.

Jag är verkligen en sucker för soundtrack.

Inte kom jag in på min blogg först heller, väldigt läskigt var det. Jag trodde att det var fel på själva sidan, eller att någon hackat sig in på min blogg (nu när jag tänker efter vore det väl egentligen ganska konstigt om någon skulle få för sig att göra det). Sedan insåg jag att jag inte lyckats logga in för att jag hade caps lock i.
Lyckat.

Det verkar inte bli samma sorts inlägg idag som dem jag brukar skriva.
Fucking mens.

Har sådan där en-gång-i-månaden-jätteont-i-magen-sak, och mår illa. Vet inte om det är på grund av mensen eller för att jag åt en massa tårta nyss, men jobbigt är det.
Ändå har jag inte direkt stora problem med mensvärk, det finns ju de som har det så mycket värre under en sådan här period, men jag tycker det är hemskt irriterande ändå.

Värktabett, kudde på magen. Typisk rutin för mig.

Tittar på Pearl Harbor.
Jag hatar verkligen den filmen. Hatar den för att den är så bra.
För att den fortfarande kan få mig att börja gråta.

Jag trodde att jag inte skulle fälla tårar den här gången, men jag hade fel.
Jag antar att det är mycket känslor som behöver komma ut.

Att gråta kan få en att känna sig väldigt ren efteråt. Eller tom.
Alla känslor bara försvinner, man blir helt nollställd. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Jag borde egentligen inte se sådana här filmer. Jag blir helt knäpp efteråt.
Överanalyserar varenda scen, letar efter någon slags symbolik. Tror att det ska ge mig svar.
Det blir inte alltid så. Jag blir bara ännu mer förvirrad.

Filmer har nog lite den effekten.

Jag har så otroligt tråkigt just nu. Sitter och kollar runt på en massa bloggar, bara för att ha något att göra.
Har läst en persons blogg, en person som jag egentligen inte tycker om, och har kommit fram till att hon verkligen kan skriva kloka saker om hon bara vill.
Egentligen skulle jag vilja skriva en kommentar och berätta det, men jag är nog för stolt för det. Jag har liksom sett ner på henne under en längre tid, trott att hon varit på ett specifikt sätt. Nu måste jag erkänna att hon är människa hon också, lika mycket som jag.

Man har sina ups and downs, upp- och nedgångar; vissa märks direkt medan andra bara kanske bara skymtar bakom en skickligt gjord fasad.
Jag är nästan totalt nollställd just nu, det spritter i hela kroppen och jag vill bara göra något totalt oväntat. Sätta mig på gräsmattan som täcks av dagg. Gå en promenad mitt i natten.
Dessvärre är jag för trött för det, och jag kan ändå inte lämna datorn, inte riktigt än i alla fall.

För jag väntar. Jag är trött, men ändå inte. Jag skulle kunna sitta här hela natten, bara för att bli glad eller ledsen när detta sedan händer. Jag är så jäkla otålig att jag nästan spricker.

Ännu en bra låt som verkligen förtjänar all uppmärksamhet den kan få.
Jag älskar den. Den förklarar så mycket av det jag inte kan sätta ord på.

Shattersphere - Faithless

I'd search the world to find the key to my head
To understand the reasons why I can't be
Alone for a moment without regretting every word
That has jumped off my tongue, confusing every one

My arms can't hold back the loneliness
I've felt since I lost sight
My arms can't hold back what my hands
Have already deceived

Already deceived

So much is different
So much has changed
So many reasons why I don't want to see my face
Somebody bind my hands and make me understand...

I try to remember just what happened on that night
The things I did, the things I said, it never ends
It's like this face that lay beside me just won't leave
it stays right by my side and never goes away

I don't want to understand....

Som vanligt har mitt humör växlat en del sen de förra inläggen, och nu är jag mer positiv igen.
Saker tar tid, det måste de få göra. Ibland fastnar man bara i något och har bara det framför ögonen. Sedan sover man på saken och vaknar med ett helt annat perspektiv på problemet.

Jag har gjort så lite från och till nu, och har nog stängt in mig lite mer än jag egentligen velat.
Men man behöver det ibland, att vara isolerad.

Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness

Jag har ju bestämt att reda ut det. Jag vill.
Samtidigt är jag så rädd att glömma någonting som jag vill prata om. Tänk om scenariot upprepas?
Shit. Jag är nog lite av en fegis.

Men en fegis som vill att allt ska bli rätt.

För jag hittade en bok med en sida där det stod om ensamhet.

Och jag fattade precis allting. Det kändes som att den var skriven för mig, den där lilla sidan.
Jag måste köpa den.

Det blir många inlägg idag, jag vet. Jag har väl inget bättre för mig, antar jag.

Jag tror att jag är mitt inuti en riktig depperiod.
En tornado sveper över mitt liv och kastar omkull allt som finns däri. Jag bygger upp det igen, bara för att se det bli förstört när tornadon vänder och kommer tillbaka. Varje gång det händer, har tornadon uppnått en lite högre vindstyrka, och det tar ännu längre tid att återuppbygga allt.
Så känns det.

Jag känner mig ensam och svag. Mycket jag trott alltid kommer finnas vid min sida, har försvunnit på ett eller annat sätt.
Jag är arg och förvirrad. Arg för att jag är förvirrad. Förvirrad för att jag är arg.
Allt känns bara fel.

Jag hatar att vara deppig. Man vinner inget på det.
Gråter man känns det bättre efteråt. Likadant om man är arg på någon och berättar det för den personen.
Men att vara deprimerad löser verkligen ingenting.
Man fastnar i det som ett spindelnät och kan inte skaka av sig det. Deppigheten gräver sig bara djupare och djupare tills man förvandlats till ett litet trassligt garnnystan. Sedan är det bara att vänta på att någon ska börja reda ut trådarna, så att man ska kunna börja om med sitt liv.

Förr brukade jag kunna dölja den för mig själv, deppigheten. Jag kunde le som om jag inte ville göra annat, och på så sätt glömma att jag någonsin velat bryta ihop i tårar.
Jag tycks inte kunna göra det längre.

Jag känner inte att jag kan lita på någon, jag vill inte. Vågar inte.
Låtsas att allt är bra när allt jag egentligen behöver är en famn att gråta ut i. Gråta bort alla problem och glömma dem.
Jag vill verka stark, men jag orkar inte alltid.

Jag vill veta varför jag känner som jag gör, för att hitta en medicin som botar och helar mig.
Jag vill veta varför jag har så svårt att glömma, och bara leva. Jag letar efter något som ska göra mig glad, men jag hittar det inte.
Tills vidare fortsätter jag skådespeleriet för alla som vill se på. Låtsas kan jag i alla fall.

Jag brukar lyssna på min mp3 innan jag somnar för att slappna av. Ibland vaknar jag mitt i natten och har nästan skavsår i öronen av de där jäkla hörlurarna, men jag känner en sorts inre frid. Jag vet att om jag vaknar, kommer musiken vagga mig till sömns igen, och det känns bra.
Dessvärre har jag blivit beroende av det, och bestämde mig en kväll för att somna utan mp3:n.

Jag lyssnade bara en liten stund, för att det inte skulle kännas helt galet, och stängde sedan av den. Så lyssnade jag på tystnaden istället, och märkte att det var riktigt länge sedan jag hört den.
I flera veckor har det bara varit en massa ljud hela tiden, att jag glömt hur vacker tystnad kan vara.
Jag upptäckte, att tystnad var något verkligt. Som musik fast bättre.

Vaknade jag mitt i natten fanns tystnaden kvar, precis som musiken i mina hörlurar. Jag blev glad och stolt över mig själv, för att jag hittat lugnet.

Jag hittade något som jag ignorerat en lång tid.

Idag var det skoldag, och det har känts väldigt konstigt.
Inte bara för att två av mina vänner bytt linje och skola, utan för att jag helt enkelt inte riktigt fått nog av sommar. Att börja skolan igen är som att acceptera att det är höst, och jag gillar inte höst. Allt blir grått och brunt, och man blir smått deprimerad. Löven trillar av träden, och jag kan bara inte tro annat än att det är någon slags symbol eller tecken.

"Hösten är här, gå och dränk dig."

Lite så känns det. Jag vill inte dränka mig på grund av en dum årstid, men det påverkar mig verkligen. Om jag ska låta någon årstid representera sorg och död, kommer såklart hösten på första plats, med god marginal.
Jag tycker om de sista veckorna på sommarlovet, för då kan man fortfarande neka det påstående att hösten är på väg. Sedan börjar skolan, och allt hopp försvinner tillsammans med alla glada färger som sommaren ger.

Jag börjar dessutom tvivla på att jag är rätt person för Boland. Det har inte med inriktningen att göra, det kändes bara konstigt med mina vänner idag. Jag vet inte om jag klarar av att vara med samma människor hela tiden, jag behöver variation.

Jag verkar vara bra på att måla in mig i hörn. Varje dag är jag med samma människor, och gör de saker jag kan eftersom de ingår i min rutin. Jag vill träffa nya människor, men jag vet att jag är alldeles för feg.
Vart har jag tagit vägen egentligen? Förr var jag så stolt över att vara utåtriktad, och nu vet jag inte ens om jag nånsin varit det. Är jag i en grupp kan jag nog verka rätt högljudd, men allt det förändras när de andra går hem och jag blir ensam kvar...

Vart är jag egentligen på väg?

Jag har fått en sådan där impulskänsla, jag känner ett behov av att förändras ytterligare.
Jag är less på min så kallade stil, och tänker förändra den med.
Kanske för att på något sätt kunna ge en hint om att jag förändrats på utsidan, för att matcha den förändring som skett inuti mig.
Det är något befriande i möjligheten att byta stil så ofta man vill, man får en känsla av att ha makt över något.
Man har hittat något att bestämma över, som kan ge en lite mer styrka.

Kan kläder verkligen ge styrka? Först låter det helt galet, men när jag tänker efter kanske det är möjligt.
Man kan klä ut sig till en person man vill vara, vilket ju måste ge en del självförtroende.
Jag tycker om känslan av att kunna klä mig efter mitt humör, eller efter det humöret jag vill ha just då.

Shit, när jag tänker efter måste kläder vara lite som mat.
"Man får en känsla av att ha makt över något" - är det inte så folk med ätstörningar brukar säga?
Hu.
Folk har trott att jag haft ätstörningar, eftersom jag brukade vara väldigt smal.
"Gud, vad smal du är" kunde någon säga och nypa mig i sidorna.
En sådan sak kunde verkligen sänka mig totalt. Det gick så långt att jag kände mig smalare än jag var.
Jag trodde att jag var storlek xs, när jag egentligen inte alls var det.

Jag minns att jag, bara för något år sedan, köpte kläder under en semester på Teneriffa.
En tröja och en kjol i storlek xs, jag tyckte att de satt perfekt.
När jag kom hem igen insåg jag att kläderna var alldeles för små, och jag använde dem inte mer.
Allt prat om att jag såg ut att ha anorexia, höll i mig och ville inte släppa. Till slut var jag så van vid kommentarerna att jag nästan helt accepterat dem. Jag trodde att jag hade ätstörningar, att det var därför jag var "så smal".

Jag åt mycket. Stora portioner, kanske ett försök till att bli någon storlek större.
Ändå verkade det inte funka, och mitt självförtroende låg i botten.
Jag kände mig inte vacker, jag tyckte jag var så ful. Jag hatade att vara smal, och ville se normal ut som mina vänner.

Till slut orkade jag inte må dåligt längre, utan bestämde mig för att tycka att jag var okej.
Jag slutade leta fel på min kropp i spegeln, jag tittade inte ens mot vågen längre.
Idag mår jag så mycket bättre, och jag vet att jag inbillade mig det mesta. Visst var jag kanske smal, men det hade ingenting med mina matvanor att göra. Hög fettförbränning har jag däremot.

Det var nästan som en sjukdom, när jag tänker tillbaka på det.
Alla kommentarer gjorde mig sjuk, de gjorde mig till en person med ätstörningar.
Den person jag är idag mår bra. Jag har accepterat mig själv.
Jag vet att jag är smal, men inte sjukligt.
Jag tror inte att jag berättat detta för någon. Att ha skrivit om det känns bättre.

Hör man någonting jämt, börjar man till slut tro på det.

Jag har bara två dagar kvar på mitt lov nu, och jag vet inte om jag ska vara ledsen eller glädjas åt det.
Vissa personer kommer man träffa igen, andra ser man antagligen inte på ett bra tag.
Vart tog tiden vägen?
Jag känner inte riktigt att den här sommaren fått ett avslut, det är som att den fortfarande hänger i luften och bara väntar på att plockas ner.
Man borde fira det, att man klarat sig igenom ännu en sommar. Men jag orkar inte.

Varje år hoppas jag på en helt otrolig sommar, och varje år verkar jag komma lite, lite närmre min önskan.
Jag vet att man ska vara nöjd.
Jag kan bara inte riktigt förstå att jag inte gjorde mer under sommaren. Inga sådana stora grejer, det är de där små som gör sommaren. I alla fall enligt mig.

Man borde egentligen ta före- och efterbilder när sommaren närmar sig. Inte för att se hur mycket solbränna man fått, utan en lite mer... psykisk bild..?
För att kunna jämföra bilderna, och se hur man förändrats under sommaren.
Det enda jag verkligen vet har förändrats, är min förmåga att teckna. Just för att jag bestämmer mig för att rita en bild varje dag under sommarlovet, för att bli bättre på det.
Jämför man den första teckningen med den sista, ser man hur jag utvecklats.

Om jag kunde ta en bild på mitt inre, mitt psyke, är jag övertygad om att de där små sakerna är de som gjort mest.
Vad spelar det för roll om man åker jorden runt, om man inte gör det med dem man tycker om och älskar?
Jag vet i alla fall vilka mina bästa stunder har varit under sommaren.
De har inkluderat mig och en kär vän, två andra vänner och en fotboll.

Världens enklaste recept.

Har varit i stan med R 2 idag, riktigt kul har jag haft.
 Vi gick in på 4Sound, och jag blev påmind om varför jag velat köpa de där trummorna. Fick dessvärre inte med mig några sådana hem på grund av plats- och pengabrist, men en katalog för att kunna visa mamma och pappa tog jag med.

Första reaktionen jag fick av dem var väl bra, men när de fick se priset... Aj aj, där sprack det, kan jag säga.
Nu sitter jag alltså här och letar efter digitaltrummor på internet. Har hittat en del bra erbjudanden, och dessutom hört av mig till en del som säljer, så nu är det bara att hålla tummarna.

Eftersom jag börjat bli riktigt desperat efter månader av väntan, du eller någon du känner råkar inte ha ett par digitaltrummor som jag kan köpa..?

((Oh my gosh - I am desperate.))

Har just kommit hem från Stockholm, något som faktiskt inte varit så dumt. Inte dumt alls.
Visserligen var det regn den största delen av tiden, men det var ändå en upplevelse. Skansen blev det igår till exempel, sista avsnittet av Allsång på Skansen var det visst. Har länge avskytt det programmet, ratat det. Bytit kanal.
Men igår bestämde jag mig för att ha kul. Släppte allt, och bara hade kul.

And fun it was.

Köpte en del kläder, och idag var vi på Gröna Lund.
Vi vann en massa grejer, det var riktigt kul faktiskt. Jag, med stor hjälp av min magkänsla, hjälpte Mamma vinna en massa choklad. Nallar och stora hjärtformade kuddar blev det lite av.
Mest stolt var jag faktiskt över att vinna en sådan där omgång där man ska kasta bollar i hål för att få sin häst att springa fortare... Kasta, kasta och sen "Grattis!!"
Didn't see that coming, heh.

((Jag hatar verkligen när mina blogginlägg inte betyder något i mina ögon. Bara en massa tjafs blir det, och ofta slutar det med att jag raderar alltihop och börjar om. Lite sådan situation har jag hamnat i nu, märkte jag. Men jag orkar inte radera.))

Jag blev lite ledsen idag när jag insåg hur mycket som förändrats sen förra gången jag var på Grönan.
25 maj 2007. Någon som minns?
Jag kommer ihåg. Som om det vore idag.
Några mindre felsteg, men ändå är det ett fint minne.

((Och nej, jag vet inte vart jag vill komma med detta trams. Som att det spelar någon roll längre ändå.))

Jag har insett att de människor jag litar mest på inte är dem jag borde känna tillit till.
De är inte mina riktiga vänner. De bryr sig inte på det sättet.
Det är inte samma sorts vänskap.
Ändå kan jag inte släppa taget.

I'm such a loser sometimes
Especially, when I think
Everything is cotton candy
And white laces

Ni som vet att jag älskar er, behöver inte känna oro.

Jag har fastnat för System Of A Down, efter ett tips av N. Helt otroligt bra är de, jag vet inte hur jag ska förklara.
Det är något med det faktum att de har så många olika låtar, det verkar nästan inte finnas något slut - vilket såklart gör mig glad. Så jäkla glad.

Det är inte bara lugna låtar, utan också sådana med mer fart i.
Det finns låtar för alla stunder, för dem då man bara vill bryta ihop och gråta, och de stunder man känner att man behöver mer kraft för att klara av allt. Jag älskar det.
Hatar att behöva leta efter en massa olika band. Nu har jag allt jag behöver i ett och samma band.

System Of A Down - Through sickness and health.



I have a problem that I cannot explain
I have no reason why it should have been so plain
I have no questions but I sure have excuse
I lack the reason why I should be so confused

Så var veckan snart slut igen, och jag måste säga att jag är väldigt nöjd med den. Jobbet har inte varit lika jobbigt som jag trott det skulle vara, och nu har jag ledigt några dagar, för att sen jobba mina två sista dagar...

Pratade med L en dag, och hörde mig själv säga en massa saker som jag letat efter ett bra tag nu. Jag trodde det skulle ta längre tid, men nu har jag svaren - mer eller mindre rakt framför näsan på mig.
Dessvärre har jag letat så länge, att jag inte riktigt vet hur jag ska göra nu. Hela tiden har jag varit inställd på att göra en sak, men nu är jag inte lika säker.
Jag vet ju att jag vill. Borde. Kanske till och med måste. Men oj, vad saker har förändrats..!
Jag vet inte längre om det är så jag ska göra. Och om jag väl ska göra det, vet jag inte hur.

Att vara ifrån något en längre tid får en verkligen att inse saker som man inte visste fanns förr. Man visste inte om man var kapabel till att göra något. Om man hade det sättet att tänka.
Jag lovade mig själv förra veckan att jag skulle förändras - och det har jag verkligen gjort. Jag är inte lika negativ längre, ser saker från en annan vinkel. Det känns bra, och jag vill fortsätta. Vill göra fler framsteg.

Men - tänk om jag har förändrats just för att jag har gjort en del uppoffringar. En tanke som går på högvarv i mitt huvud just nu är att, tänk om jag inte kan fortsätta utvecklas om jag iscen sätter det jag tänkt på ett tag nu. Jag kanske måste fortsätta. Inte se åt sidan eller vända mig om.

Jäklar, vad är det jag säger? Ibland undrar jag om jag kanske har lite av en scizofreni. Jag blir som en annan person när jag skriver. Märks inte det? Can't really decide which side to drive on, typ.

Kortfattat: Jag har svaren. Jag vet att jag måste använda dem. Men någonstans, långt långt inne, vet jag inte om jag vågar.