Oavsett hur många bra saker som kan hända på en dag, försvinner allt det så fort något mindre bra händer. Man är glad, lycklig, kalla det vad fan du vill, och inbillar sig själv att något dåligt aldrig mer kommer att hända. Man är hög på livet, man är berusad av all lycka och förstår inte att när något riktigt fantastiskt hänt, måste något hemskt hända inom kort för att skapa en balans. Man hinner knappt fatta att man är lycklig innan den förblindande känslan försvinner igen, som om någon viftat med sitt magiska trollspö.

Jag hatar den där jävla balansen. Varför måste det finnas en balans, varför får jag inte vara lycklig en dag utan att behöva tänka på konsekvenserna? Den dagen skulle jag kunna leva på hela mitt liv. Bara minnet av den skulle få mig att minnas hur det kändes, att vara glad och lycklig som om det inte fanns något annat att vara. Varför kan jag inte få det?

if I Cold turn back time. Om jag kunde vrida tillbaka tiden. Om jag kunde vrida tillbaka klockan några sekunder, minuter, timmar. dagar. Tänk om jag kunde vrida tillbaka klockan två-tre dagar, få allt att stanna upp och låta allting spelas upp, en gång till. De sämre bitarna skulle jag kunna ta bort, klippa bort dem som en filmregissör. ersätta dem med en bättre scen. Om jag bara hade en tidsmaskin.

Jag har märkt att jag har blivit rädd för födelsedagar, i alla fall mina egna. Det faktum att man inte vet vad det där paketet innehåller skrämmer mig, antingen är det något man verkligen har önskat sig eller något man absolut inte vill ha. Man har en halv sekund på sig att bestämma om man ska hoppa upp och ner och skrika av glädje, eller göra en dåligt imiterad uppskattande min.

jag är alldeles för dålig på att visa vad jag egentligen tycker och tänker, det faller bort någonstans inuti mig på något sätt. Borde man låtsas vara glad för den där fula tröjan, eller be om kvittot och samtidigt riskera en besviken min? jag vet själv hur det är när jag har köpt en present till någon, man tycker att den passar personen i fråga helt perfekt och är helt säker på att han/hon kommer att älska den. Vill jag verkligen se den ärliga reaktionen? Vågar jag möta den besvikna blicken?

Låtsas man vara glad blir givaren glad, visar man inte tillräckligt mycket uppskattning är man bortskämd. Det följer med för- och nackdelar i båda alternativen, men vilket är bäst?

Är jag elak om jag är oärlig? Beter jag mig ännu värre om jag visar min egentliga åsikt?

Ja, födelsedagar skrämmer mig, men att jag blir äldre är tyvärr inte lika skrämmande som gåvorna. Jag tänker sällan på att jag blir äldre, det finns där, men existerar ändå inte. Finns födelsedagsångest? Jag är rädd.

Alldeles för många har svårt att se det positiva i saker, det spelar liksom ingen roll vad det är - man hittar ändå något som kunde vara bättre eller helst inte existera alls. Ibland händer det att jag kommer på mig själv med att tänka "Om Det bara kunde vara så här istället" eller något liknande, och det gör mig arg. Inte på det som just då känns fel, utan på mig själv.

Jag vill kunna vara en förebild, någon som folk kan se upp till och ta efter. En person som folk respekterar och vill likna på grund av det jag åstadkommer. Så många av dem jag älskar verkar hitta fel på sig själva hela tiden, och jag kan inget göra för att ändra dem. Det är så frustrerande att jag bara vill skrika och slänga något i väggen. Vad ska jag göra för att få dig förstå att du är perfekt precis som du är? Vad FAN ska jag göra för att du ska fatta hur fin jag tycker du är?!

De jag beundrar är mina förebilder. Det spelar ingen roll om du fått mvg på ett prov, vågat ta på dig något annorlunda eller om du alltid lyckas vara ärlig, om jag känt dig länge eller bara passerat dig på stan. Jag bestämmer själv vad jag tycker är värt att beundra någon för, och vem som är värd att bli en förebild.

Att se min förebild bli en svag människa känns troligen lika hemskt som för den personen. Så GE INTE UPP! Hitta fler positiva saker om dig själv och din omgivning. Det tar tid och jag övar fortfarande själv, men det är värt det. Jag har lärt mig att vara nöjd med mig själv som jag är, och kan idag verkligen säga att jag gillar t.ex. mina ögon, ben, näsa m.m. m.m. sen får väl folk tro att jag bara skryter eller försöker framhäva mig själv framför alla andra - jag bryr mig inte. Tycker du så är du antagligen bara ute efter att hitta negativa saker hos någon annan för att känna dig lite bättre själv.

- Bitch, säger du.

- Höj ditt självförtroende, säger jag.

Varför verkar alla ha så svårt att släppa taget om det förflutna, det där som inte kommer tillbaka, the past? Jag förstår inte hur man tänker när man ältar och ångrar sina handlingar. Hur man Vrider och vänder på det, tänker "om jag bara hade gjort så" eller "vad hade hänt om jag sagt så istället?". hur orkar man hålla på så? Försöka förändra något som för var dag bara blir än mer omöjligt att förändra, vad är det för mening med det?

Leva i nuet, ett av de uttryck som jag länge försökt analysera. Jag vet inte hur länge jag har funderat på det uttryckets egentliga mening, men alla verkar tyda det på sitt eget sätt. Jag tror i alla fall att det betyder att man ska släppa det som hänt och se framåt istället. Om man oroar sig över sånt som sen länge är borta, lever man inget bra liv. Man får svårt att uppskatta det man har, t.o.m. att se det man har. The past makes you blind.

Shit, jag får det att låta som att jag kan en hel del om det här, som att jag lever i nuet utan att bry mig om mitt förflutna. Jag måste ljuga bra, för leva i nuet är ett uttryck som jag inte lever efter. Hur ska jag kunna göra det, förresten, när jag ständigt blir påmind om allt jag borde ha glömt för jag-vet-inte-hur-länge sen. Jag vill kunna säga att allt jobbigt är glömt, men det vore bara ännu en lögn. Jag vill inte ljuga på det sättet. Viskar därför att jag bara är en "leva-i-nuet-wannabe", och inget mer. Det är patetiskt, jag vet. Men det är sån jag är. Ältar sånt jag kunnat och borde ha gjort bättre, fastän det är försent. Shit.