Jag har märkt att jag har blivit rädd för födelsedagar, i alla fall mina egna. Det faktum att man inte vet vad det där paketet innehåller skrämmer mig, antingen är det något man verkligen har önskat sig eller något man absolut inte vill ha. Man har en halv sekund på sig att bestämma om man ska hoppa upp och ner och skrika av glädje, eller göra en dåligt imiterad uppskattande min.

jag är alldeles för dålig på att visa vad jag egentligen tycker och tänker, det faller bort någonstans inuti mig på något sätt. Borde man låtsas vara glad för den där fula tröjan, eller be om kvittot och samtidigt riskera en besviken min? jag vet själv hur det är när jag har köpt en present till någon, man tycker att den passar personen i fråga helt perfekt och är helt säker på att han/hon kommer att älska den. Vill jag verkligen se den ärliga reaktionen? Vågar jag möta den besvikna blicken?

Låtsas man vara glad blir givaren glad, visar man inte tillräckligt mycket uppskattning är man bortskämd. Det följer med för- och nackdelar i båda alternativen, men vilket är bäst?

Är jag elak om jag är oärlig? Beter jag mig ännu värre om jag visar min egentliga åsikt?

Ja, födelsedagar skrämmer mig, men att jag blir äldre är tyvärr inte lika skrämmande som gåvorna. Jag tänker sällan på att jag blir äldre, det finns där, men existerar ändå inte. Finns födelsedagsångest? Jag är rädd.