Varför verkar alla ha så svårt att släppa taget om det förflutna, det där som inte kommer tillbaka, the past? Jag förstår inte hur man tänker när man ältar och ångrar sina handlingar. Hur man Vrider och vänder på det, tänker "om jag bara hade gjort så" eller "vad hade hänt om jag sagt så istället?". hur orkar man hålla på så? Försöka förändra något som för var dag bara blir än mer omöjligt att förändra, vad är det för mening med det?

Leva i nuet, ett av de uttryck som jag länge försökt analysera. Jag vet inte hur länge jag har funderat på det uttryckets egentliga mening, men alla verkar tyda det på sitt eget sätt. Jag tror i alla fall att det betyder att man ska släppa det som hänt och se framåt istället. Om man oroar sig över sånt som sen länge är borta, lever man inget bra liv. Man får svårt att uppskatta det man har, t.o.m. att se det man har. The past makes you blind.

Shit, jag får det att låta som att jag kan en hel del om det här, som att jag lever i nuet utan att bry mig om mitt förflutna. Jag måste ljuga bra, för leva i nuet är ett uttryck som jag inte lever efter. Hur ska jag kunna göra det, förresten, när jag ständigt blir påmind om allt jag borde ha glömt för jag-vet-inte-hur-länge sen. Jag vill kunna säga att allt jobbigt är glömt, men det vore bara ännu en lögn. Jag vill inte ljuga på det sättet. Viskar därför att jag bara är en "leva-i-nuet-wannabe", och inget mer. Det är patetiskt, jag vet. Men det är sån jag är. Ältar sånt jag kunnat och borde ha gjort bättre, fastän det är försent. Shit.