Är det fel att bli besviken?
Att bli less på saker man hört så många gånger att man till slut kan dem utantill? Utan manus?
Är det mig det är fel på? Borde jag inte skylla på någon annan än mig? Bara skylla mig själv för vad som händer? För konsekvenserna det ger?
Hur många gånger kan man förlåta? När slutar man orka?
Inbillar jag mig allt? Har jag rätt när jag tror att jag inte hör hemma här? Borde jag vara tacksam för det jag har? Eller bara falla?

Jag är en skådespelare. Har lärt mig alla repliker utantill, kan dem utan att tveka. 
Låtsas vara. Känna. Se. Lita på.
Kan inte se på, lyssna på. Lita på.
Jag drar mig ur pjäsen.
Ni får hitta någon annan. Som kan replikerna bättre. Som kan låtsas utan att falla.

Jag. Hoppar. Av.
Hoppar av fusket. Allt tvivel ska jag förgöra.
Vill inte vara med. 
Du säger att du älskar. Vad fan vet du? Vad fan vet jag?
 Du säger att du hatar. Säger att du älskar. Jag kan inte ditt manus.
Kan inte dina repliker. O-b-e-r-ä-k-n-e-l-i-g.