Så var veckan snart slut igen, och jag måste säga att jag är väldigt nöjd med den. Jobbet har inte varit lika jobbigt som jag trott det skulle vara, och nu har jag ledigt några dagar, för att sen jobba mina två sista dagar...

Pratade med L en dag, och hörde mig själv säga en massa saker som jag letat efter ett bra tag nu. Jag trodde det skulle ta längre tid, men nu har jag svaren - mer eller mindre rakt framför näsan på mig.
Dessvärre har jag letat så länge, att jag inte riktigt vet hur jag ska göra nu. Hela tiden har jag varit inställd på att göra en sak, men nu är jag inte lika säker.
Jag vet ju att jag vill. Borde. Kanske till och med måste. Men oj, vad saker har förändrats..!
Jag vet inte längre om det är så jag ska göra. Och om jag väl ska göra det, vet jag inte hur.

Att vara ifrån något en längre tid får en verkligen att inse saker som man inte visste fanns förr. Man visste inte om man var kapabel till att göra något. Om man hade det sättet att tänka.
Jag lovade mig själv förra veckan att jag skulle förändras - och det har jag verkligen gjort. Jag är inte lika negativ längre, ser saker från en annan vinkel. Det känns bra, och jag vill fortsätta. Vill göra fler framsteg.

Men - tänk om jag har förändrats just för att jag har gjort en del uppoffringar. En tanke som går på högvarv i mitt huvud just nu är att, tänk om jag inte kan fortsätta utvecklas om jag iscen sätter det jag tänkt på ett tag nu. Jag kanske måste fortsätta. Inte se åt sidan eller vända mig om.

Jäklar, vad är det jag säger? Ibland undrar jag om jag kanske har lite av en scizofreni. Jag blir som en annan person när jag skriver. Märks inte det? Can't really decide which side to drive on, typ.

Kortfattat: Jag har svaren. Jag vet att jag måste använda dem. Men någonstans, långt långt inne, vet jag inte om jag vågar.