Det blir många inlägg idag, jag vet. Jag har väl inget bättre för mig, antar jag.

Jag tror att jag är mitt inuti en riktig depperiod.
En tornado sveper över mitt liv och kastar omkull allt som finns däri. Jag bygger upp det igen, bara för att se det bli förstört när tornadon vänder och kommer tillbaka. Varje gång det händer, har tornadon uppnått en lite högre vindstyrka, och det tar ännu längre tid att återuppbygga allt.
Så känns det.

Jag känner mig ensam och svag. Mycket jag trott alltid kommer finnas vid min sida, har försvunnit på ett eller annat sätt.
Jag är arg och förvirrad. Arg för att jag är förvirrad. Förvirrad för att jag är arg.
Allt känns bara fel.

Jag hatar att vara deppig. Man vinner inget på det.
Gråter man känns det bättre efteråt. Likadant om man är arg på någon och berättar det för den personen.
Men att vara deprimerad löser verkligen ingenting.
Man fastnar i det som ett spindelnät och kan inte skaka av sig det. Deppigheten gräver sig bara djupare och djupare tills man förvandlats till ett litet trassligt garnnystan. Sedan är det bara att vänta på att någon ska börja reda ut trådarna, så att man ska kunna börja om med sitt liv.

Förr brukade jag kunna dölja den för mig själv, deppigheten. Jag kunde le som om jag inte ville göra annat, och på så sätt glömma att jag någonsin velat bryta ihop i tårar.
Jag tycks inte kunna göra det längre.

Jag känner inte att jag kan lita på någon, jag vill inte. Vågar inte.
Låtsas att allt är bra när allt jag egentligen behöver är en famn att gråta ut i. Gråta bort alla problem och glömma dem.
Jag vill verka stark, men jag orkar inte alltid.

Jag vill veta varför jag känner som jag gör, för att hitta en medicin som botar och helar mig.
Jag vill veta varför jag har så svårt att glömma, och bara leva. Jag letar efter något som ska göra mig glad, men jag hittar det inte.
Tills vidare fortsätter jag skådespeleriet för alla som vill se på. Låtsas kan jag i alla fall.