Jag har fått en sådan där impulskänsla, jag känner ett behov av att förändras ytterligare.
Jag är less på min så kallade stil, och tänker förändra den med.
Kanske för att på något sätt kunna ge en hint om att jag förändrats på utsidan, för att matcha den förändring som skett inuti mig.
Det är något befriande i möjligheten att byta stil så ofta man vill, man får en känsla av att ha makt över något.
Man har hittat något att bestämma över, som kan ge en lite mer styrka.

Kan kläder verkligen ge styrka? Först låter det helt galet, men när jag tänker efter kanske det är möjligt.
Man kan klä ut sig till en person man vill vara, vilket ju måste ge en del självförtroende.
Jag tycker om känslan av att kunna klä mig efter mitt humör, eller efter det humöret jag vill ha just då.

Shit, när jag tänker efter måste kläder vara lite som mat.
"Man får en känsla av att ha makt över något" - är det inte så folk med ätstörningar brukar säga?
Hu.
Folk har trott att jag haft ätstörningar, eftersom jag brukade vara väldigt smal.
"Gud, vad smal du är" kunde någon säga och nypa mig i sidorna.
En sådan sak kunde verkligen sänka mig totalt. Det gick så långt att jag kände mig smalare än jag var.
Jag trodde att jag var storlek xs, när jag egentligen inte alls var det.

Jag minns att jag, bara för något år sedan, köpte kläder under en semester på Teneriffa.
En tröja och en kjol i storlek xs, jag tyckte att de satt perfekt.
När jag kom hem igen insåg jag att kläderna var alldeles för små, och jag använde dem inte mer.
Allt prat om att jag såg ut att ha anorexia, höll i mig och ville inte släppa. Till slut var jag så van vid kommentarerna att jag nästan helt accepterat dem. Jag trodde att jag hade ätstörningar, att det var därför jag var "så smal".

Jag åt mycket. Stora portioner, kanske ett försök till att bli någon storlek större.
Ändå verkade det inte funka, och mitt självförtroende låg i botten.
Jag kände mig inte vacker, jag tyckte jag var så ful. Jag hatade att vara smal, och ville se normal ut som mina vänner.

Till slut orkade jag inte må dåligt längre, utan bestämde mig för att tycka att jag var okej.
Jag slutade leta fel på min kropp i spegeln, jag tittade inte ens mot vågen längre.
Idag mår jag så mycket bättre, och jag vet att jag inbillade mig det mesta. Visst var jag kanske smal, men det hade ingenting med mina matvanor att göra. Hög fettförbränning har jag däremot.

Det var nästan som en sjukdom, när jag tänker tillbaka på det.
Alla kommentarer gjorde mig sjuk, de gjorde mig till en person med ätstörningar.
Den person jag är idag mår bra. Jag har accepterat mig själv.
Jag vet att jag är smal, men inte sjukligt.
Jag tror inte att jag berättat detta för någon. Att ha skrivit om det känns bättre.

Hör man någonting jämt, börjar man till slut tro på det.