Jag är glad.
Det känns som att det var länge sedan.
Jag måste verkligen känna på ordet. Vrider och vänder på det, smakar på det.
Glad.
Upprepar det så många gånger att ordet till slut verkar vara ologiskt.
Glad.

Jag som trodde att jag skulle klara av sommaren utan dessa åkturer.
Vad fel man kan ha.
Jag hade velat åka ut idag igen, träffa fler gamla klasskamrater.
Men jag skulle kanske inte orkat med all glädje på en gång?

Det blev sent, jag vet. Men vad gör det?
Är man lycklig så bryr man sig inte. Man glömmer bort tid och allt som kan liknas vid den.
Man bara är.

Jag ville inte att det skulle ta slut.
Jag ville bara sitta där och gunga mig snurrig, prata mig trött.
Allt var som det skulle.
Pusselbiten jag så länge letat efter låg framför mig, skrek "Det är mig du saknar!".
Jag omfamnade den, placerade den på den kala fläcken.
Den passade. Allt var som det skulle vara.

Den fina kvällen är numer ett minne.
Men ett kärt sådant. Ett som jag vill krama om, aldrig släppa taget om.
Jag ska förvara det i min lilla ask.
Försiktigt ska jag lägga det däri, och lika försiktigt låsa asken.

Aldrig glömma.