Ibland undar jag varför man har förhoppningar.
Varför jag får den där känslan i magen, och hjärtat slår några extra slag.
Jag tänker "Hoppas inte för mycket, du blir bara besviken".
Och PANG - så har man en ny känsla i maggropen.
Hoppet har blivit till besvikelse.
Guld blir till sand.

Måste man hoppas för att överleva?
Måste man tro på något, för att orka bli besviken senare?
För att orka slå ett nytt slag med tärningen, för att se vilken siffra man får denna gång?

Kanske måste man berätta för världen vad man hoppas på.
Kanske är det lösningen till att slippa besvikelser.
Slippa sand i skorna.

Jag vill inte sluta hoppas.
Jag vill bara slippa bli besviken.

Måste jag då berätta mina hemligheter för världen?
Berätta vad jag hoppas på, vad jag vill ska ske?
Å andra sidan, vore det kanske en ännu större besvikelse senare.
Om mina önskningar inte slår in.

Att hoppas är bara ännu en dröm.