Vid vilken punkt måste man förlåta? Vet man?
Jag vet inte, eftersom jag snarare är den som blir förlåten.
Jag vet inte alls hur jag ska göra.

Vissa människor mår man bättre av att inte träffa, och andra behöver man för att inte gå under.
Jag vet det nu.
Jag vet att jag saknar en person otroligt mycket, men inte riktigt vill erkänna det.
Är det bästa att erkänna eller förneka i det fallet?

Jag vill nog bara vara stark. Känna mig... som någon som inte behöver folk för att överleva.
Jag vill kunna säga att jag är en ensamvarg. Men det är jag inte.
Har aldrig varit. Kommer aldrig vara.
Någonsin.

Så därför håller jag ut ett tag till.
För att smaka på livet som ensamvarg. Eller bara en skugga av det.