GAAH! Jag vet inte vet hur jag ska kunna ändra allt jag känner till ord på den där lilla skärmen.
Allt är väldigt rörigt.

En vän har jag inte pratat med på ett tag nu - och nä, den personens namn börjar inte på G och rimmar på umbrella.
Jag är förbannad för att det är lättare då, att glömma. Att inte hoppas.
Jag hatar att jag skriver det här, det känns väldigt patetiskt. Vill inte att någon ska kunna se ner på mig.
Även fast jag vet att det finns dom som gör det.

Så fucking annoying alltihopa.
Jag vill prata med dig. Men jag pallar inte. Jag är rädd för att inte våga slänga ur mig alltihopa.
Du fattar inte hur arg jag är allra längst inne. Knappt jag heller.
Jag vet verkligen inte om jag vill slå dig eller krama dig.
Jag har kanske bara inbillat mig alltihopa.

Men det är sant att det verkar lättare när man är arg på något. Den där fucking makten igen.
Även fast jag vet hur liten du är vill jag bara ignorera dig, för att du ska märka att jag inte alltid orkar vänta på dig.
För att du ska se mig.

---

Sen såg jag en liten person idag och märkte att denna person verkligen förändrats. En hel del.
Jag insåg att jag inte passar i den personens värld längre.
Jag är bara en pusselbit, en udda pusselbit med en del av ett hus på.
Ditt pussel består av pusselbitar med blommor.
Jag hör inte dit.

Det spelar ingen roll om det var förra veckan jag vågade gå fram till dig och säga att vi måste prata.
Vi måste inte prata. Jag vill prata. Om du vill? Jag har ingen aning.
Du behöver inte mig. Du klarar dig bra utan en liten pusselbit med ett fönster med blå gardiner på.

En annan sak som faktiskt inte spelar någon roll är ifall vi kan få det att funka eller inte.
Jag vill inte att det ska sluta så här. Då dör jag av skam och skuldkänslor.

Jag vill inte dö.