Jag kikar in här igen.
Snart ett år sedan jag flyttade bloggen. Flyttade men stannade kvar.
Den andra bloggen är numer lösenordsskyddad. För att jag ska kunna få lite privatliv.

Vad fan är det jag säger? Alla mina känslor har jag lagt ut på internet, nu finns dom där.
Går inte att radera.

Jag är inte längre lika ledsen. Inte längre arg på allt och alla.
Jag har det ganska bra, tror jag det kallas.

Mest tack vare vissa personer.
Gabbi som förlät.
Becca som alltid är där.
Patrik som får mig att le.
Och andra personer också, såklart. Många bäckar små blir en stor å, eller hur var det?

Jag läste något i ett av mina tidigare inlägg om att skjuta sig i foten.
Att lämna ute namn är tydligen att skjuta sig i foten, eftersom folk kan missförstå.
Sköt jag mig just i foten? Jag vet inte.

Men det gör inte så mycket.
Kanske bra med lite förändring.