Jag brukar lyssna på min mp3 innan jag somnar för att slappna av. Ibland vaknar jag mitt i natten och har nästan skavsår i öronen av de där jäkla hörlurarna, men jag känner en sorts inre frid. Jag vet att om jag vaknar, kommer musiken vagga mig till sömns igen, och det känns bra.
Dessvärre har jag blivit beroende av det, och bestämde mig en kväll för att somna utan mp3:n.

Jag lyssnade bara en liten stund, för att det inte skulle kännas helt galet, och stängde sedan av den. Så lyssnade jag på tystnaden istället, och märkte att det var riktigt länge sedan jag hört den.
I flera veckor har det bara varit en massa ljud hela tiden, att jag glömt hur vacker tystnad kan vara.
Jag upptäckte, att tystnad var något verkligt. Som musik fast bättre.

Vaknade jag mitt i natten fanns tystnaden kvar, precis som musiken i mina hörlurar. Jag blev glad och stolt över mig själv, för att jag hittat lugnet.

Jag hittade något som jag ignorerat en lång tid.

Idag var det skoldag, och det har känts väldigt konstigt.
Inte bara för att två av mina vänner bytt linje och skola, utan för att jag helt enkelt inte riktigt fått nog av sommar. Att börja skolan igen är som att acceptera att det är höst, och jag gillar inte höst. Allt blir grått och brunt, och man blir smått deprimerad. Löven trillar av träden, och jag kan bara inte tro annat än att det är någon slags symbol eller tecken.

"Hösten är här, gå och dränk dig."

Lite så känns det. Jag vill inte dränka mig på grund av en dum årstid, men det påverkar mig verkligen. Om jag ska låta någon årstid representera sorg och död, kommer såklart hösten på första plats, med god marginal.
Jag tycker om de sista veckorna på sommarlovet, för då kan man fortfarande neka det påstående att hösten är på väg. Sedan börjar skolan, och allt hopp försvinner tillsammans med alla glada färger som sommaren ger.

Jag börjar dessutom tvivla på att jag är rätt person för Boland. Det har inte med inriktningen att göra, det kändes bara konstigt med mina vänner idag. Jag vet inte om jag klarar av att vara med samma människor hela tiden, jag behöver variation.

Jag verkar vara bra på att måla in mig i hörn. Varje dag är jag med samma människor, och gör de saker jag kan eftersom de ingår i min rutin. Jag vill träffa nya människor, men jag vet att jag är alldeles för feg.
Vart har jag tagit vägen egentligen? Förr var jag så stolt över att vara utåtriktad, och nu vet jag inte ens om jag nånsin varit det. Är jag i en grupp kan jag nog verka rätt högljudd, men allt det förändras när de andra går hem och jag blir ensam kvar...

Vart är jag egentligen på väg?

Jag har fått en sådan där impulskänsla, jag känner ett behov av att förändras ytterligare.
Jag är less på min så kallade stil, och tänker förändra den med.
Kanske för att på något sätt kunna ge en hint om att jag förändrats på utsidan, för att matcha den förändring som skett inuti mig.
Det är något befriande i möjligheten att byta stil så ofta man vill, man får en känsla av att ha makt över något.
Man har hittat något att bestämma över, som kan ge en lite mer styrka.

Kan kläder verkligen ge styrka? Först låter det helt galet, men när jag tänker efter kanske det är möjligt.
Man kan klä ut sig till en person man vill vara, vilket ju måste ge en del självförtroende.
Jag tycker om känslan av att kunna klä mig efter mitt humör, eller efter det humöret jag vill ha just då.

Shit, när jag tänker efter måste kläder vara lite som mat.
"Man får en känsla av att ha makt över något" - är det inte så folk med ätstörningar brukar säga?
Hu.
Folk har trott att jag haft ätstörningar, eftersom jag brukade vara väldigt smal.
"Gud, vad smal du är" kunde någon säga och nypa mig i sidorna.
En sådan sak kunde verkligen sänka mig totalt. Det gick så långt att jag kände mig smalare än jag var.
Jag trodde att jag var storlek xs, när jag egentligen inte alls var det.

Jag minns att jag, bara för något år sedan, köpte kläder under en semester på Teneriffa.
En tröja och en kjol i storlek xs, jag tyckte att de satt perfekt.
När jag kom hem igen insåg jag att kläderna var alldeles för små, och jag använde dem inte mer.
Allt prat om att jag såg ut att ha anorexia, höll i mig och ville inte släppa. Till slut var jag så van vid kommentarerna att jag nästan helt accepterat dem. Jag trodde att jag hade ätstörningar, att det var därför jag var "så smal".

Jag åt mycket. Stora portioner, kanske ett försök till att bli någon storlek större.
Ändå verkade det inte funka, och mitt självförtroende låg i botten.
Jag kände mig inte vacker, jag tyckte jag var så ful. Jag hatade att vara smal, och ville se normal ut som mina vänner.

Till slut orkade jag inte må dåligt längre, utan bestämde mig för att tycka att jag var okej.
Jag slutade leta fel på min kropp i spegeln, jag tittade inte ens mot vågen längre.
Idag mår jag så mycket bättre, och jag vet att jag inbillade mig det mesta. Visst var jag kanske smal, men det hade ingenting med mina matvanor att göra. Hög fettförbränning har jag däremot.

Det var nästan som en sjukdom, när jag tänker tillbaka på det.
Alla kommentarer gjorde mig sjuk, de gjorde mig till en person med ätstörningar.
Den person jag är idag mår bra. Jag har accepterat mig själv.
Jag vet att jag är smal, men inte sjukligt.
Jag tror inte att jag berättat detta för någon. Att ha skrivit om det känns bättre.

Hör man någonting jämt, börjar man till slut tro på det.

Jag har bara två dagar kvar på mitt lov nu, och jag vet inte om jag ska vara ledsen eller glädjas åt det.
Vissa personer kommer man träffa igen, andra ser man antagligen inte på ett bra tag.
Vart tog tiden vägen?
Jag känner inte riktigt att den här sommaren fått ett avslut, det är som att den fortfarande hänger i luften och bara väntar på att plockas ner.
Man borde fira det, att man klarat sig igenom ännu en sommar. Men jag orkar inte.

Varje år hoppas jag på en helt otrolig sommar, och varje år verkar jag komma lite, lite närmre min önskan.
Jag vet att man ska vara nöjd.
Jag kan bara inte riktigt förstå att jag inte gjorde mer under sommaren. Inga sådana stora grejer, det är de där små som gör sommaren. I alla fall enligt mig.

Man borde egentligen ta före- och efterbilder när sommaren närmar sig. Inte för att se hur mycket solbränna man fått, utan en lite mer... psykisk bild..?
För att kunna jämföra bilderna, och se hur man förändrats under sommaren.
Det enda jag verkligen vet har förändrats, är min förmåga att teckna. Just för att jag bestämmer mig för att rita en bild varje dag under sommarlovet, för att bli bättre på det.
Jämför man den första teckningen med den sista, ser man hur jag utvecklats.

Om jag kunde ta en bild på mitt inre, mitt psyke, är jag övertygad om att de där små sakerna är de som gjort mest.
Vad spelar det för roll om man åker jorden runt, om man inte gör det med dem man tycker om och älskar?
Jag vet i alla fall vilka mina bästa stunder har varit under sommaren.
De har inkluderat mig och en kär vän, två andra vänner och en fotboll.

Världens enklaste recept.

Har varit i stan med R 2 idag, riktigt kul har jag haft.
 Vi gick in på 4Sound, och jag blev påmind om varför jag velat köpa de där trummorna. Fick dessvärre inte med mig några sådana hem på grund av plats- och pengabrist, men en katalog för att kunna visa mamma och pappa tog jag med.

Första reaktionen jag fick av dem var väl bra, men när de fick se priset... Aj aj, där sprack det, kan jag säga.
Nu sitter jag alltså här och letar efter digitaltrummor på internet. Har hittat en del bra erbjudanden, och dessutom hört av mig till en del som säljer, så nu är det bara att hålla tummarna.

Eftersom jag börjat bli riktigt desperat efter månader av väntan, du eller någon du känner råkar inte ha ett par digitaltrummor som jag kan köpa..?

((Oh my gosh - I am desperate.))

Har just kommit hem från Stockholm, något som faktiskt inte varit så dumt. Inte dumt alls.
Visserligen var det regn den största delen av tiden, men det var ändå en upplevelse. Skansen blev det igår till exempel, sista avsnittet av Allsång på Skansen var det visst. Har länge avskytt det programmet, ratat det. Bytit kanal.
Men igår bestämde jag mig för att ha kul. Släppte allt, och bara hade kul.

And fun it was.

Köpte en del kläder, och idag var vi på Gröna Lund.
Vi vann en massa grejer, det var riktigt kul faktiskt. Jag, med stor hjälp av min magkänsla, hjälpte Mamma vinna en massa choklad. Nallar och stora hjärtformade kuddar blev det lite av.
Mest stolt var jag faktiskt över att vinna en sådan där omgång där man ska kasta bollar i hål för att få sin häst att springa fortare... Kasta, kasta och sen "Grattis!!"
Didn't see that coming, heh.

((Jag hatar verkligen när mina blogginlägg inte betyder något i mina ögon. Bara en massa tjafs blir det, och ofta slutar det med att jag raderar alltihop och börjar om. Lite sådan situation har jag hamnat i nu, märkte jag. Men jag orkar inte radera.))

Jag blev lite ledsen idag när jag insåg hur mycket som förändrats sen förra gången jag var på Grönan.
25 maj 2007. Någon som minns?
Jag kommer ihåg. Som om det vore idag.
Några mindre felsteg, men ändå är det ett fint minne.

((Och nej, jag vet inte vart jag vill komma med detta trams. Som att det spelar någon roll längre ändå.))

Jag har insett att de människor jag litar mest på inte är dem jag borde känna tillit till.
De är inte mina riktiga vänner. De bryr sig inte på det sättet.
Det är inte samma sorts vänskap.
Ändå kan jag inte släppa taget.

I'm such a loser sometimes
Especially, when I think
Everything is cotton candy
And white laces

Ni som vet att jag älskar er, behöver inte känna oro.

Jag har fastnat för System Of A Down, efter ett tips av N. Helt otroligt bra är de, jag vet inte hur jag ska förklara.
Det är något med det faktum att de har så många olika låtar, det verkar nästan inte finnas något slut - vilket såklart gör mig glad. Så jäkla glad.

Det är inte bara lugna låtar, utan också sådana med mer fart i.
Det finns låtar för alla stunder, för dem då man bara vill bryta ihop och gråta, och de stunder man känner att man behöver mer kraft för att klara av allt. Jag älskar det.
Hatar att behöva leta efter en massa olika band. Nu har jag allt jag behöver i ett och samma band.

System Of A Down - Through sickness and health.



I have a problem that I cannot explain
I have no reason why it should have been so plain
I have no questions but I sure have excuse
I lack the reason why I should be so confused

Så var veckan snart slut igen, och jag måste säga att jag är väldigt nöjd med den. Jobbet har inte varit lika jobbigt som jag trott det skulle vara, och nu har jag ledigt några dagar, för att sen jobba mina två sista dagar...

Pratade med L en dag, och hörde mig själv säga en massa saker som jag letat efter ett bra tag nu. Jag trodde det skulle ta längre tid, men nu har jag svaren - mer eller mindre rakt framför näsan på mig.
Dessvärre har jag letat så länge, att jag inte riktigt vet hur jag ska göra nu. Hela tiden har jag varit inställd på att göra en sak, men nu är jag inte lika säker.
Jag vet ju att jag vill. Borde. Kanske till och med måste. Men oj, vad saker har förändrats..!
Jag vet inte längre om det är så jag ska göra. Och om jag väl ska göra det, vet jag inte hur.

Att vara ifrån något en längre tid får en verkligen att inse saker som man inte visste fanns förr. Man visste inte om man var kapabel till att göra något. Om man hade det sättet att tänka.
Jag lovade mig själv förra veckan att jag skulle förändras - och det har jag verkligen gjort. Jag är inte lika negativ längre, ser saker från en annan vinkel. Det känns bra, och jag vill fortsätta. Vill göra fler framsteg.

Men - tänk om jag har förändrats just för att jag har gjort en del uppoffringar. En tanke som går på högvarv i mitt huvud just nu är att, tänk om jag inte kan fortsätta utvecklas om jag iscen sätter det jag tänkt på ett tag nu. Jag kanske måste fortsätta. Inte se åt sidan eller vända mig om.

Jäklar, vad är det jag säger? Ibland undrar jag om jag kanske har lite av en scizofreni. Jag blir som en annan person när jag skriver. Märks inte det? Can't really decide which side to drive on, typ.

Kortfattat: Jag har svaren. Jag vet att jag måste använda dem. Men någonstans, långt långt inne, vet jag inte om jag vågar.

Har jobbat idag, vilket först kändes helt fel men sen blev bättre och bättre under tiden dagen gick. När jag skulle gå upp imorse trodde jag det var söndag,  eller - jag ville att det skulle vara söndag. Ville och hoppades.
Men - måndag har det varit hela dagen, och det kommer det vara ett par timmar till.

Det som gjorde dagen bättre var att L och N också jobbar, och det var riktigt kul att få se dem igen.
Vete sjutton om jag klarat av dagen själv...

Kan inte stanna uppe länge idag eftersom jag måste upp imorn igen, och är faktiskt ganska trött nu. Inte kan jag skylla på värmen heller, för nu är det inte lika varmt.

"Men - Jag klagar inte"

Var till stan igår, men hann inte köpa tyg. Eller ja, jag vet inte riktigt vilket tyg jag ska leta efter, vilket gör det hela lite svårare... Lite skor fick jag i alla fall tag på, och ett fint halsband :D
Har varit och fikat med min familj och min gammelfarmor idag, eftersom hon fyllt år. Hon är så gullig, alltid så positiv. Jag vill bli som henne när jag en dag är gammal.

I morgon ska jag, familjen och ev. farmor och farfar åka till Uppsala. Lite grejer till köket blir det med, eftersom pappa rivit ut själva "köksdelen" i köket. Hoppas jag får tag på tyg då istället, så jag kan sy :) Annars blir jag väl halvt galen.
Och på måndag blir det jobb igen, bara en vecka visserligen, men ändå. Jag måste somna tidigare på kvällarna, men det är svårt... Veckan efter "jobbveckan" ska jag jobba torsdag och fredag också, sen är jag klar :D
Sen är det bara att vänta på lönen i augusti, så ska det minsann köpas trummor XD

Är jättetrött idag,  har inte sovit speciellt mycket i natt...
Var med R igår, käkade på grillen, "halvbadade" och spelade fotboll. Massa prat blev det med :)
Vid tio åkte hon hem, tyvärr :/ Men kul har jag haft :D Hoppas på torsdag också...
Stannade kvar med P och J till typ midnatt, vilket mamma inte uppskattade >< Skyndade mig hem, MEN - jag körde på något..! Stackars lilla djur :( Vågade inte kolla hur det gick heller, eftersom jag inte var säker på om det var en grävling eller katt. Grävlingar blir tydligen väldigt aggressiva om de skadar sig, så jag var feg och åkte hem...

Nåja, kul har jag i alla fall haft - tack R! Love you lots <3

Från och med nu får jag skriva vad jag vill i min blogg. Förr kändes den så begränsad, jag fick skriva i den men inte vad jag ville. Nu blir det ändring, jajamen.
Varje sommar tänker jag att "det här ska bli det bästa sommarlovet någonsin", men jag tror inte att det har funkat riktigt. I alla fall inte detta år.

Förra året var så otroligt roligt, en massa utflykter med G och R. Den sommaren var ett härlig blandning av bensinlukt i kläderna, glass på grillen och bara allmänt prat i gungorna... Den här sommaren blir inte likadan, men jag ska kämpa.
Jag kan inte skylla på att jag bor långt bort, det går inte. Det är ingen ursäkt helt enkelt. Jag kan om jag vill.

Konstigt vad saker kan förändras på ett år. Jag har upptäckt saker om mig själv, både bra och mindre bra saker.
Jag känner starkare för vissa personer, medan andra nästan faller i glömska. Förändringar på både gott och ont.
Jag har lärt mig vad jag måste ändra på för att bli en bättre person. Dessvärre kommer det nog ta ett bra tag för mig att bli den jag vill bli. Jag har för höga förväntningar, både i livet helt allmänt, och på mig själv.

Jag måste komma ner på jorden igen. Börja om på vissa punkter.
Det kommer att bli svårt, jag vet. Men jag vet att jag måste. Jag kan om jag vill.
Jag klarar det inte ensam, men jag vet att personerna jag behöver finns där.

Tvivlet jag kände är som bortblåst. Nu vill jag bara bevisa saker för mig själv.
I shall overcome - Jag ska segra.

Till G:
Jag lovar att försöka. Jag ska hitta det som inte känns rätt.
Vänta på mig, så kommer jag snart springande.

Bästa låten just nu: Godsmack med Running Blind.



Searching for nothing
Wondering if I'll change
I'm trying everything
But everything still stays the same
I thought if I showed you I could fly
Wouldn't need anyone by my side
I'm running backwards
With broken wings I know I'll die

Jag har insett att jag måste förändras. Som FAN att jag ska förändras.
Jag ska bli allt jag nånsin velat bli. Jag kan, jag vill. Jag SKA.

För jag vågade. Jag vågade. Jag känner kraften. Den här jävla bloggen kan fan dra åt helvete.

Jag blir bara deprimerad av att skriva i den, jag känner mig inte hörd ändå. Jag hatar att skriva i metaforer.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag har skrivit så för att jag trodde det skulle hjälpa mig att utvecklas. Jag trodde det skulle ta mig någonstans, verkligen hjälpa mig.
Jag hade fel, och jag tänker fan börja om. Jag trodde att det skulle göra mig speciell, annorlunda - men det gör det inte. Jag satte verkligen ribban för högt. Jag kom inte över. Men nu jävlar.
Från och med nu ska jag inte skriva på det här sättet längre. Jag ska skriva om vad jag gjort under dagen. Inte bli deprimerad. FAN TA DEJ BLOGGJÄVEL. Fan ta orden jag skrivit.

NU börjar jag om. Här är mitt första riktiga inlägg:

Idag har jag varit i Gävle med familjen och moster + hennes man. Vi kollade på den där jättestora båten som tydligen åkt jorden runt (eller i alla fall nästan), och åt massa mat.
Ville inte följa med först, men sen sa mamma att i Gävle, där kan man minsann köpa tyg...
Så jag följde med. Något tyg blev det inte, varken till bikini eller babyset.
- Äh, va fan, tänkte jag. Jag tar det sen.
Kul har jag i alla fall haft!

Ett tecken.
Jag visste inte att ett tecken kunde göra en så... glad.
Få mig att känna mig så... levande.
Pånyttfödd.

Hoppfull.

Jag slutade hoppas. Tänkte "Jag orkar inte bry mig längre. Det får gå som det går."
Men så fick jag en kommentar. Ett meddelande.
Ett tecken.
Jag vill egentligen säga detta öga mot öga.
Vågar inte.
Blogg mot öga kanske duger denna gång?

Sen ska jag ta tag i det här.
Nej.
Nu.