Tvivel. Dessa jävla tvivel får än en gång lite för mycket utrymme i min blogg.
Hur mycket jag än hatar dem kan jag dessvärre inte ignorera dem.
Jag kan inte blunda för allt jag inte känner mig helt säker på.
Är varken döv eller blind.

Hur jobbigt det än är verkar jag vara stum inför dem. De där tvivlen igen.
Jag tvivlar till och med på tvivel.
På allt jag gör och tänker.

Jag vill bara leva. Leva.
Verkar som att jag nästan glömt hur man gör.
Varför man gör det.

Jag är säker på att jag måste rätta till detta med min bästa vän.
Jag klarar det inte längre.

Gabriella.


Så jävla fint det namnet är.
Jag har inte skrivit det på länge. Har bara ignorerat namnet.
Det går inte längre.

Jag vill inte ta den lätta vägen. Vill få kämpa.
Den viljan har visst bara krånglat till saker ytterligare, om jag inte har fel.
Jag måste öppna mina ögon. Lyssna ordentligt.
Kan vi få det att fungera då?

Jag behöver dig.

Vid vilken punkt måste man förlåta? Vet man?
Jag vet inte, eftersom jag snarare är den som blir förlåten.
Jag vet inte alls hur jag ska göra.

Vissa människor mår man bättre av att inte träffa, och andra behöver man för att inte gå under.
Jag vet det nu.
Jag vet att jag saknar en person otroligt mycket, men inte riktigt vill erkänna det.
Är det bästa att erkänna eller förneka i det fallet?

Jag vill nog bara vara stark. Känna mig... som någon som inte behöver folk för att överleva.
Jag vill kunna säga att jag är en ensamvarg. Men det är jag inte.
Har aldrig varit. Kommer aldrig vara.
Någonsin.

Så därför håller jag ut ett tag till.
För att smaka på livet som ensamvarg. Eller bara en skugga av det.

Väntan. Längtan.
Drömmar.
Vad är drömmar?
Hur stor ska min längtan vara efter något för att jag ska få kalla det en dröm?

Drömmar som man har när man sover.
Är det dem man vill uppnå?
Drömmer man om saker för att man längtar efter dem?

Jag måste få veta.


Jag måste få veta om de drömmar jag haft är sådant jag vill uppnå.
Om det är möjligt att uppnå dem.

Om jag inte får uppleva det jag länge drömt om och längtat efter, vill jag inte längre bli lurad.
Jag vill sluta drömma om det. Sluta längta.

Kanske är drömmar bara en illusion, något som bara vill retas.

Jag är glad.
Det känns som att det var länge sedan.
Jag måste verkligen känna på ordet. Vrider och vänder på det, smakar på det.
Glad.
Upprepar det så många gånger att ordet till slut verkar vara ologiskt.
Glad.

Jag som trodde att jag skulle klara av sommaren utan dessa åkturer.
Vad fel man kan ha.
Jag hade velat åka ut idag igen, träffa fler gamla klasskamrater.
Men jag skulle kanske inte orkat med all glädje på en gång?

Det blev sent, jag vet. Men vad gör det?
Är man lycklig så bryr man sig inte. Man glömmer bort tid och allt som kan liknas vid den.
Man bara är.

Jag ville inte att det skulle ta slut.
Jag ville bara sitta där och gunga mig snurrig, prata mig trött.
Allt var som det skulle.
Pusselbiten jag så länge letat efter låg framför mig, skrek "Det är mig du saknar!".
Jag omfamnade den, placerade den på den kala fläcken.
Den passade. Allt var som det skulle vara.

Den fina kvällen är numer ett minne.
Men ett kärt sådant. Ett som jag vill krama om, aldrig släppa taget om.
Jag ska förvara det i min lilla ask.
Försiktigt ska jag lägga det däri, och lika försiktigt låsa asken.

Aldrig glömma.

Kastar en blick på skärmen. Nervositet.
Känner hur hjärtslagen ökar i hastighet, hur jag får en känsla av att jag kvävs.
Vågar jag?

Tårar som trängs bakom ögonlocken.
Jag tappar kontrollen över mig själv.
Tårarna. Väller. Fram.
Orkar jag gråta?
Vara ledsen?

Nej.

Fokusera.


Stryker bort en tår som stannat upp under ögat.
Bort, bort.
Jag får inte. Jag är stark.

Kan inte ömka mig själv, när så många andra blivit sårade.
Jag är jämt i centrum. Tycker om det.
Men ska inte längre.

Får jag vara ledsen?
Får jag gråta?

Vågar jag vara ledsen?
Gråta?
Visa mig sårbar?


Nej.

Jag är så less. Uttråkad. Bored. Kalla det vad fan du vill.
Allt jag vill ha är ett bra liv. Något som faktiskt fungerar, som kan göra mig glad.
Numera verkar mitt liv ha den motsatta betydelsen.

Igår var jag glad.
Någon hade kommit på att en trip till Gröna Lund med en massa människor vore väldigt kul.
Jag höll med.
Mitt senaste minne av en kväll på Grönan var helt perfekt.
Det året, den dagen var jag lycklig. Jag hade kul, och mer eller mindre älskade mitt liv.

Nu undrar jag om det verkligen vore så jävla fel att ha lite kul?
En person anser att jag är elak?
Jag vill inte behöva åka en halv dag för att ha roligt, eftersom jag tycker det är onödigt.

Måste du verkligen gå så långt att du använder hot?


Jag tänker fan inte följa med dig.
Jag struntar i om jag blir utanför, jag vill inte behöva vara med någon som alltid ska få som hon/han vill.
It's not worth it, I'm telling you.

Om det här är ditt riktiga jag, kan jag bara säga att jag inte längre tänker bry mig.

Usch. Jag har den där konstiga känslan. Känslan av att vara väldigt långt borta.
Seriöst.

Dataskärmen är för långt bort och tangenterna är millimeterstora.

Rita går inte heller.

Jag lovar. Mitt huvud flyger iväg.
Det är som att jag inte är vid mitt fulla medvetande, som att jag egentligen sitter någon annanstans.
Jag hatar det.
Att vara långt borta. Att ha känslan av att allt annat är det.
Långt borta.

Det är bara inte mitt huvud. Jag är i någon annans huvud, inuti ögonen.
Jag är liten. Likaså är allt annat jag ser.
Jag har inget att jämföra med.
Men jag är liten.

Marwin har verkligen fått mig att inse saker, även nu när han inte längre finns här.
Han har fått mig att inse att livet är för kort för att bråka.

Vad vinner man egentligen på det?
Man blir bitter och förlorar väldigt mycket.

Det är inte värt det.


Jag vet inte om du orkar ge mig en chans till, men denna gång ska jag i så fall verkligen försöka.
Jag har insett att jag letat efter en helt perfekt vän i många år, men hur ska jag hitta en?
Ingen är perfekt, och jag är minsann inget undantag.
Jag vet nu att jag inte varit rättvis, bara en naiv idiot.

Varför skulle alla vara snälla mot mig om jag inte är det tillbaka?
Naiv har jag verkligen varit.

Jag vet. Jag kan. Jag ska.
Vara en bra vän.



"Man måste ge för att få"

En sommardag för ungefär tre år sedan var jag överlycklig. Den lilla vita kaninen i buren var min, och jag älskade honom redan. Dessvärre skulle jag bli tvungen att låta honom vara för att han och de andra kaninerna skulle få vänja sig.
Två dagar var det sagt. Efter en dag gick det inte längre att stå emot frestelsen - Jag var helt enkelt tvungen att gosa med den lilla kaninen.
Det lilla vita pälsbyltet med de fina bruna fläckarna på nosen och de lika bruna öronen fick namnet Marshmallow.
Jag kallade honom Marwin.

Jag och Marwin passade perfekt ihop, och jag var så stolt över honom.
Jag ville visa alla mina vänner att jag, just jag, hade världens finaste kanin.
Han var lugn och snäll, och jag älskade honom. Han förstod mig, och jag kunde prata med honom om allt - utan att ens behöva öppna munnen. Han hörde mig. Han såg mig.

Marwin kunde sitta i mitt knä hur länge som helst, och jag hade ingenting emot det. Jag hade ingenting emot att stryka handen över hans mjuka päls, eller känna hans blöta nos mot min hand.
Jag kunde komma hem och vara ledsen eller arg - Marwin förstod och fick mig att känna mig bättre.
Han slickade mig på handen eller näsan, och bara fanns där för mig.


Nu har de där tre åren gått. Varje dag har jag kunnat gå ut till hans bur och se honom klänga på burdörren för att jag skulle öppna den. Varje dag har jag tagit ut honom, låtit honom gräva stora hål i gräsmattan för att sedan leende fylla igen dem för att inte göra mamma arg.
Varje dag har jag pratat med honom, och fått den där fina blicken. Två stora mörka ögon har tittat på mig. Sett mig.

Sedan hände något. Jag tappade Marwin, hans ena tand satt löst. Jag var orolig, men mamma sa att vi skulle ge honom Aloe Vera och vänta och se. Vi väntade. Efter några dagar tog mamma med honom till veterinären. Han var tydligen mer en katt- och hundveterinär, och klippte bara lite på tänderna,vilket fick den lösa tanden att falla ut. Trodde att kaniner ska ha underbett. (My ass.)

Marwin kom hem igen, och jag tänkte att "nu blir det bra". Det blev inte bättre.
Mamma tog med honom till djuraffären, och ägaren klippte mer på tänderna. Sa att han bara skulle äta foder och hö och dricka mycket vatten, eftersom han inte mådde bra i magen.

Några veckor gick. Marwin blev inte bättre. Pappa började bli orolig, och ringde en annan veterinär.
Han beställde tid, och mamma tog med Marwin till veterinären.

Tydligen ska veterinären ha sagt att han aldrig sett en mer mager kanin vid liv. Mamma sa att vi hade givit honom Aloe Vera, och veterinären fattade inte vad det var. "Kaktussaft kan väl inte vara bra?", sa han. Vi tror i alla fall att det var det som höll honom vid liv.
Veterinären sa att Marwin fått en fraktur i käken, vilket resluterade i att han fick svårt att äta.
Mamma fick en påse med näringsblandning, och fick veta att nu var det intensivvård som gällde. Egentligen hade han velat avliva Marwin direkt, men eftersom jag inte var med, ville vi försöka. Veterinären gav oss tio dagar.


Fem-sex gånger om dagen skulle Marwin ha mat, med tre timmar mellan målen. Mamma fick ta med honom till jobbet för att kunna mata honom, och sedan hjälptes vi åt. Tidigt på morgonen skulle han ha mat, och sent på kvällen. Jag sommarjobbade, så det blev mammas ansvar på morgonen.
Marwin åt med god aptit, och jag började få upp hoppet. Han skuttade runt i köket och vi gav honom en massa grönsaker, som han glatt glufsade i sig, även om det tog lite tid p.g.a. tänderna.


Och idag, midsommaraftonen till ära, var det släktfest hos min moster. Marwin skulle självklart följa med, och fick sitta på den gröna gräsmattan. Jag satt med honom och höll koll på honom.
När vi ätit efterrätt var det dags för Marwin att få mat igen. Jag blandade ihop näringsblandningen, och skulle ge honom Aloe Vera. Men - han ville inte ha. "Nu måste han väl vara bra trött", tänkte jag. "Aloe Vera älskar han ju!"
Jag ropade på mamma, och hon sa att han kanske ine skulle orka mer. Jag tog in honom i huset, satte mig i soffan med Marwin i knät. Mamma försökte ge honom mat, men han ville inte ha. Han bara låg där i mitt knä.

"Nu ger han upp", sa mamma och jag började gråta. "Nej", tänkte jag. "Han får inte ge upp!"
Men, mamma hade rätt. Han verkade inte vilja kämpa längre, och rörde sig knappt.
Jag förstod att han inte hade långt kvar och ville få vara ifred med Marwin, och gick iväg.
Satte mig med honom i knät. Smekte den alltid lika mjuka pälsen, och grät.

Det fanns så mycket jag ville säga till min älskade vän, men jag bara grät. Efter en stund började han få ryckningar, och jag visste att det var nära nu. Jag sa att han inte skulle vara rädd, att han skulle få det bra.

Och någonstans under mitt pratande om himlens stora gröna ängar och andra kaniner, dog Marwin.


------------------------------------------------------------------------


Finaste lilla Marwin.
 Jag har alltid trott att du skulle bli en riktigt gammal kanin, inte att du skulle försvinna så fort.
Jag skäms för att jag inte förstod tidigare att du inte mådde bra, att du skulle behöva bli så mager.
Jag ville aldrig att du skulle lida. Det var hemskt att se hur du skakade av dina ryckningar innan du dog. Det var först då jag verkligen såg smärtan komma smygande över din ryggrad.

Du såg mig. Du hörde mig.
Du var min klippa, och jag klamrade mig fast så hårt.
Dessvärre insåg jag inte hur mycket jag behövde dig, hur mycket jag fortfarande behöver dig.
Hur många gånger jag än pussade dig och sa att jag älskar dig, verkar det bara inte vara nog.

'"Jag älskar dig" räcker inte.

Jag skäms för att du fick lida. Jag skäms för att jag inte lät dig somna in tidigare.
Jag skäms för att jag inte lindrade det onda, utan bara såg på.
Jag såg dig. Men inte alls lika mycket som du såg mig.
Jag var en egoist.

Det känns bara så fel.
Varje gång jag hör katten gå över golvet tror jag att det är du som kommer skuttande. Sen inser jag att jag gråter för att du inte längre lever här, hos mig.
Jag inser att du ligger där i hörnet i din bur. Som om du bara väntar på att begravas.
Jag har insett att du inte hann fylla år igen. Bara några dagar kvar till din födelsedag.

Förlåt mig, Marwin.
Vem ska nu se mig? Vem ska höra mig?
Jag saknar dig.
Det känns så tomt utan dig.

Varför är något dött så mjukt? Det är inte logiskt. Det tog en stund för mig att inse att du hade gått vidare. Jag var inte helt säker. Tänkte att du snart skulle börja röra på dig och slicka mig på handen som du brukade.

Det känns bara så overkligt.
Din nos är fortfarande blöt. Din päls är mjuk.
Men din kropp är stel.


Finaste Marwin,

Du är en liten bukett solsken som förgyller min dag.
Bara jag ser Dig blir jag glad.
Du är den finaste jag vet.
Du är mitt allt och min allra bästa vän.
Jag älskar Dig, det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra.
Sov så gott och dröm så sött, så ses vi igen imorgon.
Då får du komma ut igen, min lilla Marshmallow.

Jag älskar Dig, Marwin.
Godnatt.

Vad vet du om ensamhet? Vad kan du berätta om sår?
Sår som aldrig vill läka, som bränner mot huden?
Du känner dig liten, obetydlig, utanför - men vet du vad?
 Du är älskad, att säga annat vore att ljuga. Medan du är varm om hjärtat, fryser mitt.

Hur kan du säga att du är den mest ensamma? Vad har jag som inte du har?
 Allt mitt guld rinner iväg, sjunker ner i marken. Och du känner dig fattig?

Jag vill hitta något tungt, svinga det mot ditt huvud. Vad ska jag göra för att få dig att förstå?

Allt jag vill är att öppna dina ögon, men jag tvingas misslyckas gång på gång.
Du är lika blind som en nyfödd kattunge, och du vägrar inse att du har blundat hela ditt liv.

Hur många "jag älskar dig" behövs det? Hur många vill du ha för att upptäcka de som älskar dig?



Den som ger har lika stora förhoppningar som den som får.

Jag är rädd att jag har börjat ifrågasätta saker igen. Really creeps me out.
Jag vågar inte lita på folk, jag vet inte varför men så känns det. Jag skulle vilja kunna söka I mitt förflutna efter ett svar, men är rädd att riva upp sår. Kanske är svaret att helt enkelt låta bli att söka? Att bara leva i nuet?
 Vad fan vet nuet om mig? Det kan inte bota, inte nu. Jag vill att det förgångna ska våga visa sig och lIndra. Smärtan. Jävla smärta. Jävla människor som inget förstår. Patetiskt. Jag kom precis på att jag är en av de där jävla människorna. Haha.

 Jag börjar tro att jag gillar att såra folk. Troligen för att jag gillar den där "jag är bättre än du "- känslan. Seriöst. Den gör mig stark och jag får en känsla av att vara oövervinnelig. Vad fan ska man med droger och alkohol till när man kan få ett rus av att se ner på folk, va? Haha.

Jag har länge tyckt att ilska är en skön känsla. Jag är ledsen att vissa har blivit offer för mina barnsligheter, mitt lekande med ilskan.
Egentligen finns det bara en person som jag litar på. Och jag vet själv att det inte funkar i längden, eftersom det inte är en sån vän. Not for real. Imaginary friends, moha.

 Borde jag skriva fem sanningar om mig själv? Va fan - vad har jag att förlora?

1. Jag tycker att mörker är vackert för att man kan blunda för allt utan att missa något.
2. Jag har väldigt lätt för att bli avundsjuk och förbannad.
3. Jag vågar inte lita på någon och är rädd för människor jag står väldigt nära.
4. Jag är olyckligt kär. (Hata.)
5. Jag känner mig ensam och testar människor genom att såra dem.

Ja, så är det. Sanningen om mig.
Jag förväntar mig inte att någon ska bry sig mer om mig, jag vill bara få det sagt.
Och jag VILL vara förbannad. Det är en sån härlig känsla.

((I regret nothing.))