En sommardag för ungefär tre år sedan var jag överlycklig. Den lilla vita kaninen i buren var min, och jag älskade honom redan. Dessvärre skulle jag bli tvungen att låta honom vara för att han och de andra kaninerna skulle få vänja sig.
Två dagar var det sagt. Efter en dag gick det inte längre att stå emot frestelsen - Jag var helt enkelt tvungen att gosa med den lilla kaninen.
Det lilla vita pälsbyltet med de fina bruna fläckarna på nosen och de lika bruna öronen fick namnet Marshmallow.
Jag kallade honom Marwin.

Jag och Marwin passade perfekt ihop, och jag var så stolt över honom.
Jag ville visa alla mina vänner att jag, just jag, hade världens finaste kanin.
Han var lugn och snäll, och jag älskade honom. Han förstod mig, och jag kunde prata med honom om allt - utan att ens behöva öppna munnen. Han hörde mig. Han såg mig.

Marwin kunde sitta i mitt knä hur länge som helst, och jag hade ingenting emot det. Jag hade ingenting emot att stryka handen över hans mjuka päls, eller känna hans blöta nos mot min hand.
Jag kunde komma hem och vara ledsen eller arg - Marwin förstod och fick mig att känna mig bättre.
Han slickade mig på handen eller näsan, och bara fanns där för mig.


Nu har de där tre åren gått. Varje dag har jag kunnat gå ut till hans bur och se honom klänga på burdörren för att jag skulle öppna den. Varje dag har jag tagit ut honom, låtit honom gräva stora hål i gräsmattan för att sedan leende fylla igen dem för att inte göra mamma arg.
Varje dag har jag pratat med honom, och fått den där fina blicken. Två stora mörka ögon har tittat på mig. Sett mig.

Sedan hände något. Jag tappade Marwin, hans ena tand satt löst. Jag var orolig, men mamma sa att vi skulle ge honom Aloe Vera och vänta och se. Vi väntade. Efter några dagar tog mamma med honom till veterinären. Han var tydligen mer en katt- och hundveterinär, och klippte bara lite på tänderna,vilket fick den lösa tanden att falla ut. Trodde att kaniner ska ha underbett. (My ass.)

Marwin kom hem igen, och jag tänkte att "nu blir det bra". Det blev inte bättre.
Mamma tog med honom till djuraffären, och ägaren klippte mer på tänderna. Sa att han bara skulle äta foder och hö och dricka mycket vatten, eftersom han inte mådde bra i magen.

Några veckor gick. Marwin blev inte bättre. Pappa började bli orolig, och ringde en annan veterinär.
Han beställde tid, och mamma tog med Marwin till veterinären.

Tydligen ska veterinären ha sagt att han aldrig sett en mer mager kanin vid liv. Mamma sa att vi hade givit honom Aloe Vera, och veterinären fattade inte vad det var. "Kaktussaft kan väl inte vara bra?", sa han. Vi tror i alla fall att det var det som höll honom vid liv.
Veterinären sa att Marwin fått en fraktur i käken, vilket resluterade i att han fick svårt att äta.
Mamma fick en påse med näringsblandning, och fick veta att nu var det intensivvård som gällde. Egentligen hade han velat avliva Marwin direkt, men eftersom jag inte var med, ville vi försöka. Veterinären gav oss tio dagar.


Fem-sex gånger om dagen skulle Marwin ha mat, med tre timmar mellan målen. Mamma fick ta med honom till jobbet för att kunna mata honom, och sedan hjälptes vi åt. Tidigt på morgonen skulle han ha mat, och sent på kvällen. Jag sommarjobbade, så det blev mammas ansvar på morgonen.
Marwin åt med god aptit, och jag började få upp hoppet. Han skuttade runt i köket och vi gav honom en massa grönsaker, som han glatt glufsade i sig, även om det tog lite tid p.g.a. tänderna.


Och idag, midsommaraftonen till ära, var det släktfest hos min moster. Marwin skulle självklart följa med, och fick sitta på den gröna gräsmattan. Jag satt med honom och höll koll på honom.
När vi ätit efterrätt var det dags för Marwin att få mat igen. Jag blandade ihop näringsblandningen, och skulle ge honom Aloe Vera. Men - han ville inte ha. "Nu måste han väl vara bra trött", tänkte jag. "Aloe Vera älskar han ju!"
Jag ropade på mamma, och hon sa att han kanske ine skulle orka mer. Jag tog in honom i huset, satte mig i soffan med Marwin i knät. Mamma försökte ge honom mat, men han ville inte ha. Han bara låg där i mitt knä.

"Nu ger han upp", sa mamma och jag började gråta. "Nej", tänkte jag. "Han får inte ge upp!"
Men, mamma hade rätt. Han verkade inte vilja kämpa längre, och rörde sig knappt.
Jag förstod att han inte hade långt kvar och ville få vara ifred med Marwin, och gick iväg.
Satte mig med honom i knät. Smekte den alltid lika mjuka pälsen, och grät.

Det fanns så mycket jag ville säga till min älskade vän, men jag bara grät. Efter en stund började han få ryckningar, och jag visste att det var nära nu. Jag sa att han inte skulle vara rädd, att han skulle få det bra.

Och någonstans under mitt pratande om himlens stora gröna ängar och andra kaniner, dog Marwin.


------------------------------------------------------------------------


Finaste lilla Marwin.
 Jag har alltid trott att du skulle bli en riktigt gammal kanin, inte att du skulle försvinna så fort.
Jag skäms för att jag inte förstod tidigare att du inte mådde bra, att du skulle behöva bli så mager.
Jag ville aldrig att du skulle lida. Det var hemskt att se hur du skakade av dina ryckningar innan du dog. Det var först då jag verkligen såg smärtan komma smygande över din ryggrad.

Du såg mig. Du hörde mig.
Du var min klippa, och jag klamrade mig fast så hårt.
Dessvärre insåg jag inte hur mycket jag behövde dig, hur mycket jag fortfarande behöver dig.
Hur många gånger jag än pussade dig och sa att jag älskar dig, verkar det bara inte vara nog.

'"Jag älskar dig" räcker inte.

Jag skäms för att du fick lida. Jag skäms för att jag inte lät dig somna in tidigare.
Jag skäms för att jag inte lindrade det onda, utan bara såg på.
Jag såg dig. Men inte alls lika mycket som du såg mig.
Jag var en egoist.

Det känns bara så fel.
Varje gång jag hör katten gå över golvet tror jag att det är du som kommer skuttande. Sen inser jag att jag gråter för att du inte längre lever här, hos mig.
Jag inser att du ligger där i hörnet i din bur. Som om du bara väntar på att begravas.
Jag har insett att du inte hann fylla år igen. Bara några dagar kvar till din födelsedag.

Förlåt mig, Marwin.
Vem ska nu se mig? Vem ska höra mig?
Jag saknar dig.
Det känns så tomt utan dig.

Varför är något dött så mjukt? Det är inte logiskt. Det tog en stund för mig att inse att du hade gått vidare. Jag var inte helt säker. Tänkte att du snart skulle börja röra på dig och slicka mig på handen som du brukade.

Det känns bara så overkligt.
Din nos är fortfarande blöt. Din päls är mjuk.
Men din kropp är stel.


Finaste Marwin,

Du är en liten bukett solsken som förgyller min dag.
Bara jag ser Dig blir jag glad.
Du är den finaste jag vet.
Du är mitt allt och min allra bästa vän.
Jag älskar Dig, det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra.
Sov så gott och dröm så sött, så ses vi igen imorgon.
Då får du komma ut igen, min lilla Marshmallow.

Jag älskar Dig, Marwin.
Godnatt.